Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Horn leder Sveriges öden - Arvid Horn får ett nytt parti mot sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sängkläder. Inga stolar funnos, och — vad som var en ännu
värre brist i en österlännings möblemang — där fanns ingen
soffa att sitta på med korslagda ben. Också fick överste
marskalken, Nikodemus Tessin, i uppdrag att låta »en
sopha för agan i huset inrätta». Men i den kungliga
husgerådskammaren fanns ingen »sopha», och Tessin
förklarade sig sakna medel att »inrätta» en sådan. Hur det dock
var, så kom en soffa dit, och även det övriga möblemanget
kompletterades sent omsider med täcken, sedan agan klagat
över att hans folk ej förmådde skydda sig mot höstkylan
med sina mantlar.
Det intryck, man fick av Mustafa vid hans första audiens
hos Arvid Horn, var att han var »en beskedlig och poli[1] man
på deras[2] vis».
Han stannade över ett år i Sverige, fick vara med på
kunglig björnjakt i Uppsalatrakten och gjorde en resa genom
Bergslagen, varunder han besökte bland annat Salberget. Men
han hade ingen lust att ge sig ned i gruvorna. För övrigt
var han lika förvånad som förtjust över den ståtliga
undfägnad, som bestods honom under färden.
Beskickningen återvände slutligen hem med försäkran om
svenske konungens uppriktiga benägenhet för vänskapliga
förbindelser med Höga porten. Det var alltsammans.
Naturligtvis skulle tron på »hundturkens» lystnad efter
kristna barn vakna till nytt liv genom detta besök, och några
dagar efter ambassadens avresa infann sig i slottskansliet
en kvinna, som bittert klagade, att turkarne fört bort med
sig hennes unge son.
Med artigheter och hänvisning på framtiden avfärdades
även den turkiska beskickning, som år 1733 kom till
Stockholm i samma syfte som den närmast föregående. Dess
huvudman var en förnäm turk vid namn Said Mehmed efendi.
Han kom i spetsen för ett följe av ej mindre än 43 personer.
Resan hade varit full av vedermödor. Särskilt påkostande
var kölden, som envist förföljde österlänningarne. Ännu
dagen före midsommarafton föll det duktigt med snö i
Stockholm. Ofta hörde de svenskarne säga: »Nu kommer
sommaren», men — skriver Said i reseberättelsen till sin regering —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
