Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarne som försvarare av vårt nationella oberoende - Kejsarinnan Elisabets försök att tillvälla sig förmynderskap över tronföljaren tillbakavisas av Hattarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som var belägen under ett hus på Smedjegården.
Med en järnkedja, som var fäst vid delinkventens handlovar,
blev denne upphissad i taket så pass högt, att han nätt och
jämnt kunde med ena foten nå marken. Denna utgjordes
av en berghåla, fylld med rinnande iskallt vatten, som nådde
offret halvvägs upp på benen. Där hade aldrig någon
förmått uthärda längre än sex timmar. De flesta voro slut
redan efter två timmars pina. När två timmar gått, var
Blackwell också mogen för att bekänna nästan vad som helst,
men någon sammanhängande plan mot tronföljden kunde
icke sammanflickas av hans s. k. bekännelser. Det oaktat
förklarades Blackwell vara »av bindande skäl och egen
bekännelse» förvunnen att ha umgåtts med en högst skadlig
anläggning mot rikets »ömmaste» grundlagar. Han dömdes
därför till döden och avrättades. Domen över honom
trycktes, för att allmänheten skulle få se, ur vilken fruktansvärd
fara riket nu blivit räddat genom regeringens kraftiga
ingripande. För övrigt omsveptes saken med en slöja av djup
hemlighetsfullhet för att öka det skräckinjagande intrycket.
Ännu mer uppseende väckte den rättegång, som inleddes
mot Stockholmsköpmannen Springer. Anledningen var
en politisk stridsfråga av stor betydelse, den s. k.
principalatsfrågan. Namnet kommer därav, att den rörde
förhållandet mellan riksdagsmännen och deras valmän eller
»principaler» — så kallade man de väljande menigheterna,
därför att riksdagsmännen voro att betrakta som deras
fullmäktige. Nu fanns det de, som under tronföljarvalets heta
dagar gjort gällande, att riksdagsmännen voro skyldiga att
inhämta sina principalers, valmännens, vilja åtminstone
före alla viktigare beslut. Och om då den fullmäktige hade
en åsikt, motsatt principalernas, borde dessa ha rätt att
fråntaga honom hans fullmakt som riksdagsman. »Icke de
valda utan de väljande ständerna», såsom man uttryckte
sig, skulle sålunda bliva de egentligen maktägande.
Särskilt visade sig Stockholms borgerskap angeläget om
att tillse, att dess riksdagsmän icke röstade på tronföljare i
strid mot dess önskan. Det höll därför ofta sammanträden med
sina riksdagsmän och fordrade då, att dessa skulle redogöra
för valfrågans läge. Dock fanns det bland stadens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
