Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Rococons sångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstgjord och smakar av onatur med sina herdar och
herdinnor, som antagit den fina världens ton och lärt sig att
»sucka elegant». Vid närmare påseende förmår herdedräkten
ej dölja, att det är en ung hovmans och en skön hovfrökens
hjärtan, som kärlekens eld »plågar och förnöjer».
Men allt skall dömas efter sin tid och dess mått. Sedd
mot rococotidens bakgrund är och förblir »Atis och Camilla»
en av den svenska skaldekonstens yppersta skapelser.
Levertin jämför dikten med Mozarts gudomliga musik och
känner, hur den liksom denna »är ända till randen bräddad
av vårens och ett ungt blods livsbetagenhet.
Det finns», tillägger han med ett ända till bristning
gripande och betagande vemod, »en världsdel, över vilken
ingen karta ritats och inga sjökort upprättats, och till vilkens
öar och kontinenter ensamt diktens farkost hittar fram.
Långt därborta ligger Arcadia, herderiket. Dock, stiger du
upp på dess vasstrand, finner du, att där är höst och tomt.
Herdar och herdinnor äro borta, inga lamm beta på de öde
fälten, inga getter klättra längs skogsbranterna. Ekarna
stå med bruna, brända löv. Gräset har vuxit över Pans bild
på kullen. Hans skägg är grön, tovig mossa, ögongroparna
stirra utan ögonstenar, och tänderna hava fallit ur hans
mun. Som en förstenad vallgubbe ser han ut, och lik ett
gammalt sprucket munspel hänger hans syrinx[1] mot hans
arm. Förgäves lyssnar du i den klara, vita luften; varken
hundskall eller vasspipa förnimmas. Du flyttar de vissna
kransarna, som ännu ligga kvar på gudens sockel, och stavar
vemodigt den nästan oläsliga inskriften: ’Et ego in Arcadia.’[2]»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
