Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- En storhetstid för vår andliga kultur
- Jakob Wallenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Sverige, säger jag till slut,
är det bästa Gud har skapat.
Om jag vetat det förut,
hade jag ej utåt gapat.
Fattig, full med dynt och slem
flyter jag på vattnet hem.»
I december samma år anträdde Wallenberg med skeppet
Finland sin första Kinafärd. Det är denna halvtannat år
långa resa, som han beskrivit i sin humoristiska reseskildring
»Min son på galejan». Titeln är lånad från en replik
i en av Molières komedier: »Vad hade min son på galejan
att göra?» nu för tiden mest bekant i den poetiska formen
»Vad skulle du väl på galejan, min son?»
Redan i anslaget är bokens ton angiven: »I den tiden då
överste P. . .[1] förvärvade sig namn av ärlig man genom
ett rövarstreck, i den tiden då Svedenborgska andarne
uppenbarade sig i tryckta protokoller i Göteborg, i den tiden
då smutsen är djupast på Londons gator, med ett ord: i den
gyllene korvtiden 1769 fick jag, som nu skriver, befallning
att infinna mig på svenska Ostindiska kompaniets skepp
Finland, vilket låg segelfärdigt för Kanton under kaptenen
herr Karl Gustav Ekeberg.
Mönstringen skedde; men vi fingo ännu en veckas andrum
att öka våra gamla skulder i land. Ännu kunde man dricka
med vännerna, ännu väta handen på en älskad Celinde med
en avskedstår, ännu höra en sparlakansläxa. Våra gynnare
och bekanta bevärdade oss hederligt. Man fann överallt
goda värdar och glada ansikten; ty de visste, att de snart
skulle slippa oss, och att den som består en Ostindiefarare
två rus vid avresan, kan få femton igen vid hemkomsten.»
En av de mest målande scenerna i boken är skildringen
av januaristormen 1770, där den klassiska hexametern
bidrager till det kraftiga intrycket: »Vi voro nu mitt i januari
månad 1770 och hade hunnit förbi toppen av skottarnes
land. Den ofantliga sjögången började minskas något litet.
Jag tänkte nyttja lugnet, gick ned i min hytt, högg en vak
i mitt tillfrusna bläckhorn och tog pennan i handen; men
ack, det trolösa havet!
[1] Initialen är ej svår att tyda för den som känner till tidens
politiska intrigmakare. Lösningen finnes i kapitlet »Hattväldet lutar
mot sitt fall».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:07 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/6/0283.html
