- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
310

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Karl von Linné

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

själva växternas skull än någon nytta därav, helst sådana,
som hade vacker blomma». Och »hans unga hustru, som ej
förr sett sådane — nej knappt någon enda trädgård — tyckte
om trädgårdens behagelighet». När han sedan kom som
kyrkoherde till Stenbrohult, anlade han »en skön trädgård,
där förr ej var en kvist, vilken han uppdrog med egen hand
och den i stånd satte, att han övergick alla trädgårdar i
Småland». Här tillbragte föräldrarna helst sina lediga
stunder, och aldrig hade lille Karl så roligt som bland
blommorna. Det berättas, att »fadren tog den lille sonen med
sig ut, stundom i trädgården och stundom ut på gärdet,
läggandes ofta barnet i gräset och lämnande det ett litet
blomster att roa sig med i handen. Och när gossen var
olåtlig[1] och på intet annat sätt blidkas kunde, tystnade han
strax, så snart man gav honom en blomma i handen.» När
Karl blev så stor, att han kunde bruka kratta och spade,
fick han anlägga sin egen lilla trädgård, och där hade han
till slut »ett stånd av allt, som fanns i trädgården». Snart
»fick fadren ingen ro för pilten, som stadigt frågade namn
på växterna, långt mera än fadren kunde svara». Så berättar
Linnæus på äldre dagar om sig själv. Och det är rörande
att läsa, hur den åldrande vetenskapsmannen ofta längtar
från all sin ära tillbaka till barndomshemmets blommor,
till faderns trädgård i Stenbrohult, hans käraste minne.
Där hade han ju, som han säger, »liksom med modersmjölken
insupit den outsläckeliga kärlek till örter», som blev
hans livs stora lycka.

I Växjö skola.



Men hur kort är ej barndomens lyckliga tid! En höstdag
stod prästgårdsskjutsen för dörren. Den sjuårige gossen
rycktes bort från föräldrar, syskon och sina vänner
blommorna och sattes i Växjö skola. »Sedan den dagen var jag
en förbiflygande vildgås», klagar Linnæus på sitt flärdlösa,
trofasta språk. »Fjärran blev jag kastad ifrån kära
anhöriga, där jag måste leva ensam främling för mig själv.» Men
sitt »ljuva hem», det glömde han aldrig.



[1] Grät.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/6/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free