Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Karl von Linné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu fick han sitta i ett mörkt och kallt skolrum, där fyra
klasser arbetade på en gång under ett buller, värre än »på
den stormigaste sockenstämma» — för att använda en
annan berömd Växjöpilts ord. Där var »jämmer och oreda:
latin, katekes, glosor och stryk». Var arbetsvecka släpade
sig fram lika enformigt efter schemat och slutade med
lördagens räfst för hela veckans synder, vilken kallades
stutamöte efter det gamla goda namnet på avbasning: »stut».
Brottslingarne sjöngo: »Misskundelig Gud, låt nådens sol
upprinna!» En skolpojke bar in risen till rektor, och med
»stryk och ris inpå bara kroppen» skedde vedergällningen
efter gammal sträng straffbalk.
Det fanns på den tiden gott om det slags fruktade
barnaplågare, som Hakvin Spegel en gång ägnat ett eftermäle
på följande gravskrift över en av Skarapiltarnes gamle
tuktomästare
Verberianus vilar här,
en gammal scholæ-träl,
som hade sin Donatum[1] kär
och kunde honom väl,
ty han i 50 år
har lärt den boken väl förstå
och ryckte titt ut barnens hår,
att de ock skulle få
densamma i sitt huvud fast,
som var hans lärdoms pris.
Men gack ifrån hans grav med hast,
ty han har än sitt ris
och hotar, om du sätter dig,
att sätet skall få fel;
ty han kan konsten mästerlig,
att piska på den del.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
