Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Karl von Linné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Falkeneraren höll till uppe på fjället i 3 à 4 veckors tid.
Mat och dryck fick han buren till sig från närmaste by.
»Undransvärt är», tycker Linnæus, »att falkeneraren, som
är holländare eller fransos, reser så lång väg hit, vinner
ock härigenom stora pengar, men däremot ingen svensk,
som är i landet, kan lära att taga och upptukta desse,
varigenom våra kunde vinna de pengar.»
Färden fortsattes till Röros, dit sällskapet anlände den
22 juli. »Vintrarna voro här otroligt starka. Snön låg på
de omkringliggande berg ännu här och där. För några år
sedan hade folk frusit ihjäl på fjällen själva
midsommarnatten och nu i år i slutet av maj.» Många förrymda
svenskar arbetade vid gruvorna.
Den 25 juli bar det tillbaka hem igen samma väg. Svucku
fjäll bestegs. »Brantheten, höjden och stenrösen hulpos åt
att tvätta svetten ur en trött och strävande kropp.» Men
mödans lön blev »en makalös utsikt över hela fjällen».
Från sitt besök i Lima prästgård har Linnæus givit oss
en bild av en lantpräst, som gott skulle passa till hjälte i
en svensk bondenovell. Det är kapellanen i Lima, Lars
Dahle, »en fattig, av världen föraktad, dock curieux[1] och
lärd man med slarviga kläder, innocent[2] physionomie,
fattige åtbörder och kloke resonnement». Ett stycke av ett
geni, bortglömt och självförgätet i ett litet ensligt
prästgälls armod — vilken svensk typ! utbrister Levertin.
På hemvägen besöktes bland annat Nås’ kyrka. »Här
var ett makalöst dundrande i kyrkan, av det var och en
agerade den andras spögubbe eller slogo i bänkarna för
varandra, då sömnen dem anfäktade, så hårt, att ingen nyss
prästvigder bondpräst skulle kunna slå så hårt i predikestolen.»
— Det var just i de svenska Jerusalemsfararnes socken,
som det religiösa nitet tog sig så starka uttryck.
I Floda socken fanns enligt kyrkoherdens uppgift
ovanligt mycket gammalt folk »och inemot 100, som fyllt sina
sjuttio år. En gumma sades ännu leva i Björbo, som vore
105 år, med tämmeligt goda krafter. Hos dem märkte man
intet synnerligt, som till hälsans conservation[3] tjänar, mer
än att desse socknars åboar äro framför andra ganska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
