Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Karl von Linné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nöjsamme och lustige. Folket sades leva nyktert, hålla
lekstuva vid helgdagar, dricka vatten och dansa med största
nöje. Kvinnfolken äro spelmän; och kunna de mesta av det
könet spela fiol. — Åtskilliga kvinnfolk mötte oss på vägen.
Alla redo som ryttare grens över, merendels utan sadel.»
En motsats till Flodabornas måttlighet bildade det liv,
som fördes hos de rika bergsmännen i Dalarne. Där »brukas
ganska överflödigt välkommor, när någon främmande
kommit första gången. Samma består av 2 à 3 stop, iskänkte
uti ett buffelhorn, kokosnöt, pokal eller kanna, som måste
obönhörligen utdrickas, fast magen skulle sprängas, huvudet
spricka och hälsan, allt livets nöje, gå sin kos.»
Av en dylik alltför välmående knases liv ger Linnæus
följande tidsbild: »Bergsmannen, som är rik, i Falun, stiger
upp kl. 6 à 8. Frukost: smör, ost, kött, en sup brännvin eller
ett stop öl. Går till gruvan på lottning, sedan i hyttan, där
rökar en pipa; sedan går han och tager sig en sup. Middag:
fast mat, kött, fläsk, sill eller torsk vad mera. Går uti
hyttan, rökar sin pipa. Får eller gör visiter klockan 4, dricker
in på natten 3 à 4 stop per man. Har god appetit, bliver
tjock, fast, röd, fet, änteligen dör av vattusot.»
Den 17 augusti röjde en stark svavellukt, om ej annat,
att resenärerna närmade sig Falun, som på den tiden var
en av de största städerna i vårt land. Blåsten drev röken
från gruvan i så tjocka moln mot de resande, »att han
nästan måtte förkväva den härvid ovane».
På tal om Falun gjorde Linnæus nu bland annat den
iakttagelsen, att »husen stå ofta 200 år, ty röken bevarar dem.
Icke brinna de heller gärna i vådeld. Ali järnredskap,
gångjärn, spikar etc. äro av rost nästan bortfrätte. Silverbägare
se rostiga ut, som mässing eller järn. Ved, som ligger i
gruvan, ruttnar nästan aldrig, och om den lägges i jorden,
ligger fri i otålige år.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
