Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett mörkt blad i upplysningstidens hävder - Sveriges sista häxprocess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvinna, vilken hade fått sina händer slagna i järn och måst stå
böjd med händerna nere vid golvet, berättade, att länsman sagt
åt henne: »Säg allt det jag vill, eljest skall du få stå här så
fastslagen.» Hon trodde, hon »skulle dö för pinan och järnet,
och hon var, som om hon legat i elden». Hon kunde bara
pressa fram: »Käre, herr länsman, jag skall säja.» Därpå
berättade länsman för domaren, vad han tyckte passade som
bekännelse från hennes sida, och till den fick hon inte neka.
»Vi fingo», sade de stackars kvinnorna samstämmigt, »icke
säja sanningen, utan som länsman och domaren sade, så måste
vi säja. Gud ske lov; vi få nu tala sanningen.»
En av offren hade blivit »upphängd på en stock över lidret
och järnet så skruvat på henne, att bloden rann och ett ben
ovan handen tycktes vara knäckt. Alla hennes fingrar
begynte dö bort, och nu hade hon ifrån handen upp till axeln
uti 2 dygn haft sådan värk, att hon ingen blund fått i sina
ögon. Dessutom hava de vakthållande gossar och drängar
stuckit henne med störar och käppar.» Hon fruktade, att
hon genom den hårda medfarten skulle »bliva en menför
människa i alla sina dagar. Hon grät ock framför de andra
ganska bitterligen under hela förhöret.»
Både länsmannen och domaren hade utfarit i gruvliga
hotelser mot de anklagade. Tillberg hade hoppat och ropat:
»Si, nu få vi rätt på trollkäringarna!» Back Anna Eriksdotter
blev genom skrämsel »till sina sinnen skadad och bragt
till ständigt varande svårmod», ehuru hon ej blivit torterad.
Att ha förgjort andras boskap förnekade kvinnorna
på det bestämdaste. »Jag har», sade en av de anklagade,
»själv mistat fem getter. Vem vill jag skylla därföre?» Och en
annan inföll: »Jag mistade en ko. Icke kan jag skylla någon
eller misstänka andra därföre, utan sjukdom på människor
och boskap kommer från Herren.» Till sist yttrade en av de
rannsakande prästmännen: »Jag tycker, I frukten mer
länsmannen än hin onde.» — »Ja visst göra vi det», sade kvinnorna.
»Den onde kunna vi korsa oss före, men så kunna vi inte för
länsman. Den onde måste vika, när vi be Gud, men för
länsman kunna vi inte fria oss.»
För en så klarsynt man som landshövding Hauswolff var
rätta sammanhanget nu uppenbart. Sedan han låtit en läkare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
