Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De yngre Mössornas tid. 1765—1769 - Mössorna taga makten igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
schavottering vid skampåle i Stockholm och alla städer på vägen
till Marstrand. I prästeståndet gjorde sig biskop Serenius
till målsman för den hätskaste meningen, då han yttrade,
att de anklagade borde behandlas såsom tjuvar, som gripits
å bar gärning, och det stulna godset tagas ur deras hand.
Skalden Gustav Fredrik Gyllenborg, en brorson till Karl
och Fredrik Gyllenborg, belyser i sin självbiografi det
gränslösa hatet mot Kierman. »Jag minns», skriver han, »i
justitiedeputation, där jag var ordförande, lektor Kraftman från
Finland, en from man, blek som ett lärft. Men när frågan
var om Kierman, uppsteg blodet i hans ansikte, och hans ögon
blevo eldröda. Med all en prästmans iver mot en fattig
syndare predikade han utan att kunna förstås. Orden fastnade
i halsen. Han måste ledas i förmaket att åter komma sig före
och under vattendrickande svalka sin hetta. I domen över
Kierman åtnöjdes han ej med det mest oförtjänta straff.
Han tillade för sin del: schavotten.»
Under ständernas överläggningar om växelherrarnas
syndaregister fick man höra talare breda ut sig både över deras
yppiga levnadssätt och över hur de genom gåvor och
presenter förstått att tillskansa sig sina stora förmåner. Man
hade av deras böcker sett, att stora summor använts till
dylikt ändamål, till inköp av gulddosor och av flerfaldiga
åmar[1] och oxhuvud[2] vin.
Genom en särskild uppgörelse med de dömdas släktingar
och vänner blev det belopp, som de skulle till kronan återbära,
nedsatt till 4 millioner daler s. m.
Kierman överlevde ej länge sitt svältstraff. Han dog en
kort tid efter det han blivit förd till Marstrands fästning. Två
av hans olycksbroder följde honom inom ett år i graven.
På riddarhuset var bergsrådet Svab nog oförsiktig att,
sedan ständernas beslut fattats, draga den stora deputationens
uträkningar i tvivelsmål och inlämnade till samtliga
stånden en skrivelse i saken. De ofrälse togo hårt vid sig
denna Svabs »förbrytelse att kvälja riksens ständers dom».
Men på riddarhuset buro Mössorna hans kritik med mera
jämnmod. De beklagade visserligen hans »ovarsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
