Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III:s lyckliga tid - Statsvälvningen 1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skildring av det mäktiga utskottets upplösning efter
underrättelserna om vad som hänt på slottets borggård. Så här lyder
hans framställning: »Förtvivlan och förskräckelse bemäktigade
sig allas sinnen. Var och en lämnade sin plats. Präster och
borgare störtade sig fram i vild oordning. Det patriotiska
nitet och frihetskänslan visade sig uti att hinna till
dörren och fly undan för att rädda sig. Lantmarskalken
återkallade dem fåfängt till ordning för att överlägga om den
närvarande belägenheten. Man var döv för hans kallelse,
och han stannade ensam kvar med sekreteraren.»
De myndiga män, som nyss haft hela Sveriges rikes väl och
ve i sina händer, skingrades åt olika håll. Överlämnade
åt ensamheten, blevo flere av dem såsom rör, de där drevos
av och an av vinden. Så borgmästar Sundblad från Sigtuna,
fast han var måg till självaste Renhorn. Själv har han fått ett
fult eftermäle. Dåvarande notarien, sedermera stadssekreteraren
i Stockholm Hochschild kallar honom i sina memoarer
»en av de fulaste uslingar vid denna riksdag». Han larvade
med skräcken i sig ända ut i Solnaskogen, där han
uppfiskades av en patrull, som tog honom med sig och stoppade
in honom i högvakten. Där träffade han ett par av de
mäktigaste prostarne och en del andra kamrater från utskottet,
alla nu betydligt mindre viktiga än vanligt.
Överståthållaren friherre Rudbeck försökte först på
rådhuset och sedan på gatorna mana folk till försvar för friheten.
Men då ingen lyssnade till hans röst, satte han i stället sitt
hopp till de oskäliga djuren i kungliga stallet. Han skulle
åtminstone vara man för att Hans Maj:t med svit inte skulle
få nödiga ridhästar och befallde till den ändan, att portarna
till kungliga stallet skulle stängas. Men här posterade redan
en källarmästare Heimberger, som var s. k. officer vid
borgerskapets kavalleri och med entusiasm erbjudit konungen sin
tjänst. Han frågade helt obstinat, av vem herr
överståthållaren hade sådana order. »Av mig själv», svarade Rudbeck.
I detsamma kom befallning från konungen att föra ut hästarna,
i kraft varav Heimberger ropade: »Konungens ordres gå före
överståthållarens. Portarne upp och hästarne ut!» —
»Sålunda var», säger ett ögonvittne bland riksdagsmännen,
»honom allting emot, och tog därföre säkraste partiet att
begiva sig hem med några sina vänner att äta middag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
