Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III:s lyckliga tid - Statsvälvningen 1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är ingen fråga om att ej 1772 års statsvälvning i och
för sig var ett ont liksom alla andra statskupper och
revolutioner, liksom all blodsutgjutelse och alla
våldshandlingar över huvud taget, liksom giftet, som läkaren måste
tillgripa för att fördriva ett värre ont ur den sjuka kroppen.
Man kan ej annat än beklaga, att det lovande arbete på de
sociala motsatsernas utjämnande, som Mössorna påbörjat,
därigenom blev avklippt. Men ändå smärtsammare är det
att bevittna, hur det parti, som skulle leda reformarbetet,
till den grad vanskötte riksstyrelsen i övrigt, att både den
enskildes välfärd och statens bestånd svävade i största fara.
Man måste beklaga, att en korporation lika väl som en individ
har så svårt för att bruka makten med måtta, när den blir
allsmäktig. Man måste beklaga, att den gärna visar
benägenhet att upplösa sig i en samling egoistiska individer,
vilka var och en söka tillskansa sig och de sina största
möjliga fördelar. Enstaka upplyftande exempel på oegennytta
räcka icke till för att bryta regeln. Vad man alltså ytterst
måste beklaga är den mänskliga egoismen, som vållat och
vållar så många olyckor, så många brott, så mycken
blodsutgjutelse, därest den ej hålles i schack genom en kraftig
motvikt.
Det är ju möjligt, att det offentliga ordet i kraft av den
unga tryckfriheten med tiden skulle kunnat växa sig starkt
nog att utöva kontroll på statslivet och bilda motvikt mot
de härskandes egoistiska böjelser. Men även om så varit
fallet, så är det säkert, att Sveriges yttre läge vid denna tid
var sådant, att vårt land icke hade tid på sig att genomgå en
långvarig inre kris. De kämpande huvudpartierna hade bägge
låtit främmande makter få alltför stort insteg i Sverige för att
kunna lösgöra sig från det farliga greppet. Och när ett lands
självständighet står på spel, då måste räddningen från
undergång gå före allt annat. Då måste ont med ont fördrivas.
Litteratur:
Gunnar Julin, Gustaf III och Jakob Magnus
Sprengtporten (Historisk tidskrift för år 1903).
Händelserna i Kristianstad 1772. Anteckningar av
Johan Christopher Toll (Samlingar utgivna för
de skånska landskapens historiska och arkeologiska
förening av Martin Weibull: IV; häft. kr. 1:50).
Gunnar Suolahti, Sprengtportens statskupp och
andra essayer. Svensk övers.; häft. mark (finska)
12:50.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
