Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III:s lyckliga tid - Gustav avvänder grannarnes hämnd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
igenkänna Edert eget blod.» Ty så kär morbroderns vänskap
än vore honom, så vore dock hans aktning honom ändå
dyrbarare.
Lovisa Ulrika var eld och lågor för sin son, vars
revolutionsbragd hon beundrade. På de varnande brev, som även hon
fick från Fredrik II, svarade hon, att hon skulle själv försvara
Pommern — det land där hon för tillfället vistades — mot
sin egen bror. »Ni skall intaga det — jag tvivlar ej därpå,
men det skall ske på bekostnad av mitt blod, och jag skall
intill sista andetaget visa mig värdig Eder.» I sin iver ville
hon nödvändigt stanna i Stralsund för att själv leda försvaret
och kunde endast med största möda övertalas att resa hem
till Stockholm.
Det märktes på Fredriks följande brev, att hans släktingars
beslutsamma hållning imponerat på honom. Tonen var nu
mera dämpad. Han blott rådde Gustav till hovsamhet och
lovade att söka lugna ryska kejsarinnan, ett löfte som han utan
tvivel också har hållit. Ty han var själv numera ytterst
angelägen om att för egen del bevara freden.
Mycket berodde nu på hur Sveriges konung skötte sig i
denna farliga tid. Han skyndade att sätta den mest hotade
landsändan, Finland, i försvarsskick, så långt de knappa
tillgångarna medgåvo. Och i anledning av Danmarks rustningar
företog han på hösten 1772 krigiska demonstrationer på
gränsen mot Norge, varigenom han avtvang danska
regeringen en skriftlig försäkran, att den aldrig haft för avsikt
att störa freden. Därigenom hade han gjort det så gott som
omöjligt för grannen att med heder anfalla Sverige, men å
andra sidan gjorde de svenska krigsrörelserna ingalunda slut
på Danmarks rustningar, tvärtom. Det vilar över denna
liksom över mången annan episod i Gustav III:s historia ett
drag av äventyr, som står i samklang med konungens egen
oroliga ärelystnad. Hans livliga fantasi fylldes nu av
förhoppningar om lysande framgångar. Kanske skulle han kunna
lösrycka Norge från Danmark. Han byggde därvid på det
missnöje med danskarnes övervälde, som han trodde sig ha
funnit i Norge. Hans förnämste sagesman därvidlag synes
ha varit landshövdingen i Närke och Värmland, J. A.
Hamilton, som i några år underhållit förbindelser med flere
norrmän och själv, förklädd till bergsman, spionerat i grannlandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
