Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det låg ett skimmer över Gustavs dagar» - Johan Henrik Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom eldsvåda, veta vi ej, om Lenngren verkligen måste
utföra den komedin att avbedja sin publicistiske medbroders
synder, ej heller om denne fick verkställa den mera
allvarsfyllda åtgärden att punga ut med de 400 dalerna.
Den tidning, som Kellgren ägnade det mesta och bästa av
sina krafter, var Stockholmsposten, som började
utkomma 1778. Här blevo flere av hans dikter först
offentliggjorda. I honom fick vårt land också sin förste
verklige litteraturkritiker.
En sådan behövdes sannerligen, ty här hade växt upp ett
överflöd av rimsmidare och festtalare, som alla ville briljera
med sina alster i tryck. Detta »yngel av usle skribenter»
höll på att förskämma hela svenska litteraturen. Men
Kellgren knäckte dem, det ena efter det andra av dessa små
»rimkräk» genom sitt kvicka skämt. Särskilt gick han illa åt
Lundapoeterna, som denna tid voro till den grad
underhaltiga, att Kellgren skämtsamt undrade, »om något plattare
i världen givs än tunna pannkakor och poesier ifrån Lund».
Det hörde också till Kellgrens största nöje att förlöjliga
»de Lundske muser».
Mer och mer fördjupades Kellgrens publicistiska
verksamhet från att enbart roa och kritisera till att upplysa, och
liksom Dalin på sin tid blev han en av upplysningstidens
banérförare. Ingenting visar detta tydligare än den
upplysningskamp, han förde mot tidens osunda mysticism och
vidskepelse, mot andeskåderi och liknande humbug. Dikten
»Man äger ej snille för det man är galen» utgör ett
av Kellgrens bästa inlägg för upplysningens och det sunda
förnuftets rätt. Här gisslar han obarmhärtigt dem, som trodde
sig bli stora därför att de härmade stora mäns fel:
»I narrar utan smak, som gudarasande
tron eder stora bli med stora skalders brister!
I narrar utan vett i vetenskaperne:
o svedenborgare, o rosencreutzare,[1]
o drömmars tydare, o skatters sökare,
nummerpunkterare[2], magnetiserare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
