Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det låg ett skimmer över Gustavs dagar» - Johan Henrik Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
heter det, »är en liten vettig, beskedlig och småtäck människa».
Till slut förmådde dock ej heller lantlivets och hemlivets
ro hjälpa upp hans undergrävda hälsa. I ett brev från
Skatelöv sommaren 1793 till en vän talar han vemodsfulla ord om
»den svarta graven», som snart var redo att mottaga honom.
»Detta val är bittert i de år, då man ännu har ett hjärta, som
känner sig. Min belägenhet är förtvivlad, sedan lantluften,
sommaren, rörelsen, honungen intet mera vill hjälpa.» Med
bekymmer sågo hans vänner honom i förtid täras bort. Under
vintern 1794—95 kom han ej mer utom sina rum.
»Vår hederlige Kellgren är blott en skugga. Det är en ande
och intet mer», skriver Oxenstierna den 30 december till
Leopold. Lungsoten hade märkt sitt offer. Det sista, han
skrev, var en översättning av ett epigram över den av
passioner förbrände romerske diktaren Propertius’ porträtt. I
dessa gripande verser tycker man sig höra Kellgren teckna
sig själv:
»Blekt mitt anlete är; men tadlen konstnären icke,
att han det gjort så blekt: sådan i livet jag var.
Riktigt bildades så den färg, som Cynthia gav mig:
blodet torkade bort, kinderna vissnade hän.
Ungdom och hälsa och lycka och lugn, allt offrades henne:
hennes jag levande var; hennes i döden jag är.
Livet flyktade snart — men ack! när ägde jag livet?
Nej, genom Cynthia blott var ju Propertius till.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
