Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det låg ett skimmer över Gustavs dagar» - Johan Henrik Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kellgrens verksamhet som upplysningens banérförare
påminner i mycket om Dalins. Bägge voro de på en gång
skalder och publicister. Men Kellgren var en djupare, allvarligare
natur, en verkligt stor skaldebegåvning — för Dalin var
poesin mera ett tidsfördriv. Kellgrens diktning var icke, som
Dalins, för den stora allmänheten; det var för de högsta,
fint bildade kretsarna som Kellgren skrev sin poesi.
Han ville ge dessa bortskämda finsmakare en svensk
vitterhet, lika njutbar som den beundrade franska. När Kellgren
mot slutet av sitt korta, genom sjukdom fördystrade liv
tecknar sin verksamhet, så vill han blott tillerkänna sig en
förtjänst: »ett nit, en värme för svenska vitterhetens förkovran
och heder, som följde honom beständigt genom ett plågsamt liv».
För den svenska vitterheten var det en oersättlig förlust att
en sådan kulturens banérförare skulle ryckas bort, innan han
ens nått livets middagshöjd. Hela sitt liv hade han dragits
med en ömtålig och vacklande hälsa — särskilt var bröstet
klent. Belysande för hans hälsotillstånd är ett brev från år
1786 till den vittre prosten Karl Gustav Nordin, vari
Kellgren skriver: »Var god och beklaga denna olyckeliga maskin,
som efter väder och vind, efter pulsens gång, efter olika lätt
matsmältning växlar lynne och tänkesätt, seder och
uppförande icke dag från dag men timme från timme, minut
från minut och gör, att de som hålla mig för oförskämd som
en hyrkusk eller blyg som en bondflicka, för filosof eller
Danvikshjon, hava alla lika rätt. Ofta då jag tänker på min
olycksaliga sammansättning — Gud vet, att jag icke
ljuger — blir jag ledsen, missnöjd, föraktlig för mig själv.»
Då och då gästade skalden sin broder, som var kyrkoherde
i Skatelöv i trakten av Växjö, och i hans lyckliga, trevna hem
blev han uppfriskad till både kropp och själ. »Belägenheten»,
skriver Kellgren om prästgården, »är charmant: sjön under
fönstren; åkrar, ängar och bokskog omkring; en holme med
berg, skog, dalar och källor, som dagligen besökas.» Sin
broder beskriver han i följande ordalag: »Kyrkoherden är en
liten fet och rund bondpräst, röker sin pipa, dricker sitt
öl, räknar över sina inkomster, läser någon gång sin
Benzelius, predikar och mässar, som det sägs, ganska väl och
fördömer i avgrunden alla kättare och tänkare.» Hans fru,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
