Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det låg ett skimmer över Gustavs dagar» - Karl Mikael Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid mitten av 1760-talet slår Bellmans diktning ut i full
blomning. Vi se livs levande för oss en rad av typer från
Stockholms krogar och idylliska utvärdshus, som möta oss
i hans dikter. Det är Fredman, den elegante hovurmakaren
och kavaljeren, som genom ett olyckligt äktenskap med en
rik men rå och simpel änka kommit på livets utförsbacke
och blivit »urmakare utan ur och verkstad». Det är fader
Bergström, namnsdagsblåsare till yrket, det är
dansmästaren korpral Mollberg och Movitz, värdshusvärden, vars
bortgång Bellman firade med den vackra minnessången
»Vem är, som ej vår broder minns». Det är slutligen
den vackra och yppiga »källarnymfen», d. v. s. krogpigan,
Ulla Winblad, som hör till huvudstadens lätta garde[1], till
samma krets som »Lilla duvan», »Lärkan», »Lilla lambet» och
»Kalvsteken».
Hur se vi icke livslevande för oss musikanterna och
balsällskapet i den dikt i samlingen »Fredmans epistlar»,
som börjar:
»Käraste bröder, systrar och vänner!
Si fader Berg! Han skruvar och spänner
strängarna på fiolen,
och stråken han tar i hand.
Ögat är borta, näsan är kluven.
Si, hur han står och spottar på skruven!
Ölkannan står på stolen.
Nu knäpper han lite grand,
grinar
mot solen,
pinar
fiolen.
Han sig förvillar,
drillar
ibland.
Käraste bröder, dansa på tå!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
