Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det låg ett skimmer över Gustavs dagar» - Bengt Lidner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fäder! Min gula kokard skall den gudomliga Charlotte sy
och knyta det vita bandet om min arm. Jag skall återkomma
utan arm eller med lagrar.»
Kriget varken tog från Lidner någon arm eller gav honom
några lagrar. Han deltog däri endast i fantasiens värld, som
krigets besjungare.
En erövring gjorde han dock: han blev helt hastigt äkta
man. En fem år äldre finsk adelsfröken vid namn Jaquette
Hastfehr överflyttade sin kärlek till Lidners dikter på hans
mindre behagliga person.
Men så var hon också 36 år fyllda och »ägde intet mer än sin
Gud och lämningarna av sina av redan flydda älskare
skördade behagligheter».
Atterbom, som kände Jaquette Hastfehr, då hon var gammal vorden,
skildrar henne, efter upplysningar av samtida,
i yngre år såsom en yster, självsvåldig flicka med mörkt hår
och eldiga ögon och en nästan manlig käckhet i de vackra
dragen.
Hennes och Lidners kärlek började med en vacker
osanning från skaldens sida — med mindre kunde det naturligtvis
inte gå för sig. Han påstod, att han genast igenkänt Jaquette
Hastfehr. Han hade nämligen i andanom sett sin mor föra
henne vid handen såsom hans utkorade, just i det ögonblick
då han i Tyskland varit på vippen att förlova sig med
»ett ungt fruntimmer av stånd, skönhet och förmögenhet».
I Jaquette Hastfehr fick Lidner en trogen och uppoffrande
maka. Hennes kärlek släcktes ej ens av allt det elände, som
samvaron med den olycklige skalden vållade henne. Men
hon hade förmågan att bortse från hans moraliska elände.
För henne var Lidner alltid »hjärtats skald», och det är
rörande att se, hur hon ännu vid gravens brädd försvarade hans
minne mot alla beskyllningar och förklarade: »Med Lidners
hjärta och snille kunde jag aldrig vara annat än lycklig!»
Icke ens en kvinnas trofasta kärlek kunde rädda Lidner.
Sina sista år framlever han i Sverige i kroppsligt och andligt
förfall med nästan utslocknad skaparkraft. Det ar betecknande,
att ett av hans sista poem heter »De galne». Hans
benägenhet för att skildra gräsligheter har nu gått till sådan
ytterlighet, att hans sångmö söker sig till dårhuset för att finna
skräckscener.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
