Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det låg ett skimmer över Gustavs dagar» - »De lärda mödors patriark»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förströelse är korrespondensen med den kvarlevande
älsklingsdottern Stava, vilken som ingen annan förstår den gamle.
In i det sista bevarar han ock en ungdomligt darrande känsla
för naturen. En dag känner han sig litet mjältsjuk, men i
naturen finner han läkedom. »Vet du, min lilla Stava», skriver
han, »jag skall säga dig i förtroende, att jag hade just en säll
afton: lugna sjön, solen nyss nedgången, västern klar och
ännu lysande, medan fullmånen steg upp i öster. Vart jag
vände mig, föllo trädens toppar mig i ögat mot den klara
himmeln; och vart menar du att jag då gick? — Mitt på
Rosendalsängen. Döm till mina känslor och med huru
långsamma fjät jag vandrade över densamma förbi ekar och alar
till vägen utmed vår vik!»
En augustidag sätter sig den gamle på en båt, »som»,
— heter det i hans brev — »förde mig till glada stränder på
både Värmdön och Lidingön, där jag, nästan solo, hade ganska
roligt, njöt den vackra naturen för mina sinnen och det så
lycksaligande lugnet för mitt hjärta; hade isynnerhet en den
skönaste stund på ett ställe, som heter Bredvik, där landets
frukt skördades och det nya gräset efter sista regnet betäckte
alla fält. Och då vädret tillika var ganska varmt, njöt jag
således på en gång våren, sommaren och hösten. Döm till
min lycksalighet och huru ljuv denna känsla var för mitt
hjärta att vandra så tres-pastoralement[1] med frid och oskuld
uti dessa parker, skild från stadens buller.»
Det är något rörande i denna den snart sjuttioårige mannens
tacksamhet över alla de glädjeämnen, han finner ut ur
tillvaron. En enda blick på hans blomsterkruka eller blomfat
verkar som föryngrande på honom: »Jag känner mig strax
glad. Mitt ansikte föryngras, och ny livlighet rönes uti hela
mitt väsende.» Samma inverkan har musiken på honom:
»Ack! musik! musik! Huru förtjusar den hela min själ! —
Jag glömmer allt, hela livet, ja hela min varelse, då jag hör
den.» Gjörwell kunde verkligen, som han själv skriver vid
sextio års ålder, fägna sig åt »en glad, en samvetsglad
ålderdom». Han kunde inte förstå, varför man nödvändigt skulle
bli gammal, ta på sig en vördnadsbjudande min och »gräma
sig över sina år och de onda tiderna», bara därför att man fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
