Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mörknar - Kronobrännerierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nyss förut genom de i förvar tagna pannornas sönderslående»
nu alldeles försättas snart sagt i raseri. Lyckligtvis gingo
visitatörerna i nattkvarter, innan hopen hunnit än mera skockas.»
Men ibland gick det illa för beslagarne. På sina ställen kom
det till formliga bataljer mellan dem och bönderna. År 1782
blevo tio beslagare på Vänsjö gästgivargård i Västmanland
överfallna av en förbittrad folkskara, som misshandlade dem,
så att fyra av dem avledo. Det blev en långvarig rättegång»
som slutade med fängelsestraff, spöslitning och böter.
Så hade man fått besanna riktigheten av Höpkens
förutsägelse i rådet, att om verkligen brännvinsförordningarna
skulle i sin stränghet tillämpas, så komme, till följd av
allmogens kärlek till brännvinet, »halva riket att bli brottsligt,
och straffet skulle antingen degradera nationens karaktär eller
ock göra henne upprorisk».
I Kalmar län, där lönnbränningen tycks ha varit mest
inrotad, men där också landshövdingen for fram alldeles för
hårdhänt och även godtyckligt, blev jäsningen bland bönderna
så stark, att den hotade att övergå till allmänt uppror. Det
förmäldes därifrån, att den gamle ränksmidaren Pechlin,
som bodde på orten, börjat fiska i grumligt vatten och
uppträtt som böndernas sakförare.
Alltsedan han sluppit ut ur arresten efter Gustav III:s
statsvälvning hade han hållit sig stilla, men ryska sändebudet
hade då och då ihågkommit honom med penningar. Nu kunde
han glädja ryska legationen med att missnöjet mot konungens
brännvinspolitik höll på att växa sig så starkt, att man kunde
hoppas på en revolution. Han blåste också under missnöjet,
så mycket han förmådde. Hemma på sitt gods var han en
sådan despot mot sina underhavande, att dessa försökte
befria sig från honom genom att skjuta ned honom, men annars
uppträdde han som allmogens beskyddare mot kronans
ämbetsmän. Då var han så rörande välvillig och så »gemen» så. Han
beklagade de stackars bönderna, höll sammanträden med dem
och hjälpte dem att stämma en länsman, som gjort sig
innerligt hatad. Vilket nu i och för sig var en god gärning, eftersom
länsmannen var en stor lymmel, han också, en sådan där, som
först lockat bönderna till lönnbränning och insövt dem i
säkerhet för att sedan plötsligt falla över dem med beslag. För
den bålde generalen var länsmannens skurkaktiga uppträdande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
