Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mörknar - Kronobrännerierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock i grund och botten synnerligen välkommet, ty
det gav honom ett ypperligt agitationsämne. Han uppträdde
inför rätta i full generalsuniform, omgiven av en stor hop
bönder, och avgav ett vidlyftigt anförande, i vilket han
utmålade kronobetjäningens självsvåld och allmogens lidanden
i brännvinssaken, därvid ej förglömmande att förgylla upp
sitt eget nit för de förtrycktas bästa. Det var något, som slog
an på den församlade tingsmenigheten, må man tro.
Det lät nu så hotfullt från denna landsända, att konungen
beslöt sig för att själv göra ett besök där på sommaren 1781.
När han kom till Skillingarums tingsställe i länets nordligaste
del, var allmogen från de kringliggande tre häraden
församlad och anropade sin konungs nåd. Brännvinsböterna för dessa
härad uppgingo nu till 80,000 daler s. m., och om icke straffet
mildrades, måste bönderna nästan mangrant gå från sina
gårdar. Konungen tilltalade folket allvarligt men tillika
nådigt och lovade, att böterna skulle få avpassas efter vars
och ens förmögenhet och fördelas på sex år. Det behövdes ej
mer för att vända missnöjet i tacksamhet och slå Pechlin
ur brädet. När generalen lämnade tingsstället, följdes han
av glåpord och avskedshälsningar, som ej andades någon rätt
tacksamhet. Ulrik Scheffer lyckönskade konungen till den
minnesvärda »segern vid Skillingarum»: liksom Cesar kom han,
såg och segrade. Segern blev ännu fullständigare, sedan
konungen befriat länets inbyggare från deras despotiske
landshövding.
När detta skedde, hade Gustav redan offrat den man, vilken
allmänna meningen med skäl utpekat såsom
brännvinsdirektionens onda genius. Konungen gjorde offret med lätt
hjärta, ty »brännvins-Wrangel» hade rätt länge varit illa
anskriven även hos honom. Inte nog med de falska
förespeglingar, han ideligen gjort konungen; han hade också lagt i
dagen både anspråksfullhet och andra osympatiska egenskaper.
Åtgärden med husvisitationerna och brännvinspannornas
förstöring hade rågat hans syndamått. När han äntligen
förstod, att konungen var missnöjd med honom, lär han själv
ha begärt avsked, och det blev genast beviljat. Det hade
Wrangel dock aldrig kunnat tänka sig — till den grad
oumbärlig ansåg han sig vara. Han hade blott koketterat med
sin anhållan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
