Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Det mörknar
- Konungens gullgossar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Själv har Gustav i ett karakteristiskt yttrande till kanslirådet
Nils von Rosenstein antytt en förklaringsgrund: »I Sverige
behöver man låta ungdomen vara litet näsvis. Folket är
tungt, och det är blott ungdomen, som kan uppliva ett
sällskap.»
Den ryktbaraste av Gustav III:s gunstlingar var
Gustav Maurits Armfelt.
Armfelt var själva urtypen för en levnadsglad gustavian.
Ingen hade, säger hans levnadstecknare, så som han tillägnat
sig tidens älskvärdhet, dess kvickhet och dess lättsinne, dess
franska bildning och ridderliga tänkesätt. Släkten Armfelt
härstammar från en bonde vid namn Lars Eriksson, som skall
ha varit med i klubbekriget och sedan slagit sig ned på Frösön
i Jämtland. Hans son var med i Gustav Adolfs härar och
tjänade upp sig till ryttmästare, adlades för visat mannamod
och antog namnet Armfelt. Alltsedan förekommer detta
namn ständigt i Sveriges krigshistoria. Den som först gjorde
namnet historiskt ryktbart var den tappre karolinen Karl
Gustav Armfelt. Han dog som general och friherre år 1736.
Tolv söner, alla officerare, skola ha burit honom till graven.
Han var farfar till Gustav Maurits Armfelt.
Gustav Maurits’ far, som med tiden blev landshövding
över Åbo län och generalmajor, hade i fransk krigstjänst
väckt uppseende för sitt vackra yttre och kallades allmänt
»den vackre svensken».[1] På hans kaptensboställe nära Åbo
föddes Gustav Maurits 1757. Hemmet var anspråkslöst och
föräldrarnes förmögenhetsvillkor knappa.
Pojken var ovanligt både stark och begåvad. Särskilt hade
han en livlig fantasi. »Vid fyra års ålder», berättar han, »hade
jag en dröm. En fe uppenbarade sig för mig och spådde mig
lycka samt lovade, att de tre önskningar, jag kunde uttala,
skulle gå i fullbordan. Jag tvekade icke i valet: jag önskade
mig att bliva älskad av alla, som jag önskade vinna, att bliva
[1] Det berättas, att Ludvig XV, som själv ville gälla för en grann
karl, blev så irriterad av att höra talas om »den vackre svensken», att
han slutligen tog Armfelt i allernådigst beskådande. Monarken
betraktade honom noga utan att säga ett ord. Men då han gick sin
väg, yttrade han belåtet: »Han har inte så vackra ben som jag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:36 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/7/0281.html
