Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mörknar - Konungens gullgossar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigare och slå ryssarne och slutligen att komma att stå
högt i ynnest hos en stor konung. Feen lovade mig alla
dessa förmåner men gjorde därjämte den visa anmärkningen,
att verklig lycka hade föga gemensamt med vad jag utvalt.»
Drömmen bär, som man ser, tydliga spår av att efter hand
ha blivit «förbättrad» vid mognare år.
Från fadern ärvde Gustav Maurits sitt vackra utseende och
sitt heta, lidelsefulla krigarblod. Moderns goda hjärta och
vekhet gå också igen hos sonen, vilken alltid såg upp till
denna sällsynt ädla kvinna som till ett högre och renare väsen.
Enligt sin förste lärares uppfattning artade sig lille Gustav
Maurits till att bli en stor odåga. Han var helt enkelt lat i
sina studier, och han erkänner själv villigt, att vid universitetet
i Åbo, dit han blev skickad vid tretton års ålder, lärde
han ingenting annat än pojkstreck. Hans kroppsliga fägring
utvecklade sig emellertid i jämn takt med hans odygdighet,
och han fick höra, att han var »vacker som en kärleksgud».
Hans håg stod till krigarlivet, och det var Augustin
Ehrensvärd, som förde honom in på den banan genom att utan
vidare kläda pojken i uniform och göra honom till sin ordonnans,
fast han visste, att Gustav Maurits’ mor inte ville ha
honom till knekt. Armfelt fick sedan tillbringa ett par år
vid amiralitetsskolan i Karlskrona, där han visade samma
lätthet att lära, bara han ville, samma ovanliga
kroppskrafter och samma muntra överdåd som alltid.
När han på sommaren 1773 efter avlagd officersexamen
åter kom hem, fann han de sina sjuka i en svår rötfeber.
Han anlände i rätt tid för att rädda dem. »Jag upptäckte»,
säger han, »att oavlåtlig vård och ömhet kunna uppväga alla
läkare på modet. Jag bar min goda moder på mina armar, jag
studerade hennes smak och hemliga önskningar. Hon, med
sin änglalika godhet, fruktade att vara till besvär och trötta
mig. Hennes smekningar och välsignelser gjorde mig en
outsäglig glädje.»
Men hans självbiografiska anteckningar från denna tid
förvara också bilder av helt motsatt slag. Han bekänner
härom med ångerfull uppriktighet: »Min far gjorde mig en afton
förebråelser för min vårdslöshet, dels i min klädsel, dels i
mitt sätt att skicka mig. Jag svarade trotsigt, och han, som
var i högsta grad häftig, fattade en stol och måttade med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
