Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mörknar - Konungens gullgossar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
överraskning, när vagnen efter några timmar stannar, och
hans blickar mötas av — Göran Sprengtporten. »Unge man»,
säger han allvarligt och bestämt, »jag har räddat dig. Min
vänskap för din far har gjort det till min plikt. Jag ämnar
använda alla medel för att föra dig till Breslau. Där får du
göra, hur du behagar.» Och så slutade detta kärleksäventyr
med en enlevering — men den här gången var det för
ovanlighetens skull icke den sköna utan älskaren, som blev
enleverad.
Armfelt berättar själv, att då han kom fram till Breslau,
var han »av sorg och trötthet sjuk. Jag önskade ingenting
annat än att få dö», säger han. »Men lyckligtvis», tillägger
han — och ingen har bättre än han själv vittnat om sanningen
av dessa ord — »äro kärlekssorger icke långvariga vid den
åldern.» Han bevisade det närmast genom det glada liv, han
förde i Berlin och Strassburg, allt under det han dock även
drev militära studier. Hans vistelse i Strassburg slutade med
att en hög dam för hans skull måste sättas i kloster och han
själv fick en vänlig anmaning att resa vidare.
Så kom han på våren 1780 till Paris. »I Paris glömmer man
alla sorger, när man är tjugutre år och kommer dit för första
gången», skriver han. Han kände sig här som den »lyckligaste
av människor». Så heter det i hans självbiografi. Men att
det inte alltid var så helt med lycksaligheten ser man av några
brev till hans föräldrar, som visa, att han även kunde känna
sig grundligt blaserad. Vem skulle väl ha väntat att av den
levnadsglade tjugutreåringen få höra den bekännelsen från
nöjenas stad, att han »just ej hade många motiv, som kunde
göra honom livet kärt»! På grund av ett förmodat
bröstlidande väntade han »ett säkert annalkande slut på detta
elände». Men de mörka stunderna voro säkerligen snabbt
övergående.
Efter två år, rika på intryck och minnen liksom på överdåd
och äventyr, återkom Armfelt hem, betydligt förändrad till
sin fördel. Det lade också konung Gustav märke till. Nu var
det ej längre fråga om att placera fänriken baron Armfelt
på ett lantregemente, tvärtom: han skulle tillhöra konungens
närmaste omgivning. Och då den späde kronprinsen skulle
lämnas åt manlig uppfostran, blev Armfelt en av hans kavaljerer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
