Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mörknar - Äventyrspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Liljencrants kunde ej uppfatta den skarpa läxan annat än
som en indirekt anmodan att begära avsked, och det gjorde
han också. Men så långt ämnade Gustav icke driva saken —
ännu. Ännu var Liljencrants omistlig för den utländska
kreditens skull. Han stannade kvar till på hösten 1786, då han
utnämndes till riksråd och halvt i onåd entledigades från sina
övriga befattningar efter att i nära fjorton år ha under svåra
förhållanden handhaft Sveriges finanser med stor skicklighet
och en högst sällsynt oegennytta. Fastän han under de sex
första åren icke hade mer än 400 rdr i lön, hade han likväl
för sina stora låneoperationer icke mottagit något arvode för
sig själv eller sina biträden. Genom att sålunda taga saken
direkt om hand hade han åt statsverket inbesparat minst
100,000 rdr, som bankirerna annars skulle ha tagit i provision.
Men sin egen förmögenhet hade han till större delen satt till
för förvaltningen av kronans pengar.
Konungen, som länge sett sig om efter ett smidigare och
mindre självständigt verktyg för sina finansplaner, tog till
hans efterträdare Erik Ruuth, en man som nu i några år
haft hand om hertig Karls svårskötta ekonomi och genom
sin rike svärfar ägde goda förbindelser med Stockholms
ledande finansmän. Själv var han utan tvivel en dugande
medelmåtta men knappast mycket mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
