Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mörknar - Äventyrspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på över 350,000 francs! Men även den summan lovade
konungen betala av allmänna medel. Härtill användes årligen en
viss del av de franska subsidierna.
En man, som till den grad var beroende av sin konung,
kunde naturligtvis ej äga nog självständighet för att säga
honom sanningen osminkad och hävda sin övertygelse gent
emot konungens, när så behövdes. Gustav brydde sig ofta
ej ens om att inviga den nye kanslipresidenten i sina
vittsvävande planer. Efter Scheffers avgång är konungen i
själva verket sin egen utrikesminister, och äventyrspolitiken
har trätt i stället för Scheffers försiktiga freds- och
neutralitetspolitik.
Statsskeppet hade ej mer den erfarne styrman, som så väl
förstått att lotsa det fram genom alla farligheter. Nu var den
unge kaptenen ensam herre ombord. Nu sattes alla klutar
till.
Efter Scheffers avgång voro också Liljencrants’ dagar som
finansminister räknade. Han hade ingen avundsvärd uppgift,
när han skulle försöka att få debet och kredit att gå ihop.
Den riksstat, som förelades 1778 års ständer, gick ut på att
dölja den verkliga ställningen genom att avlägsna alla
skulder därifrån och gömma dem i riksgäldskontoret. Den nya
riksstaten var ett sannskyldigt konststycke i den högre
finansen, åstadkommet genom Boyes, Liljencrants’ och Sparres
förenade bemödanden. Både Liljencrants och Sparre, liksom
också Scheffer, som varit med vid statens uppgörande,
hoppades dock otvivelaktigt att kunna genom sparsamhet få
medel att avbetala skulderna.
Men i stället växte statsbristen år för år, och Liljencrants
måste ideligen hjälpa sig ur trångmål genom förskott och
smålån med anlitande av både statens och sin egen kredit.
Upprepade gånger gav han dock inför konungen luft åt sin oro
genom varnande skrivelser, vari han framhöll nödvändigheten
av att minska utgifterna, enär landets fattigdom ju gjorde
inkomsterna begränsade. Men då ingen bättring visade sig av
hans varningar, började till sist både hans tålamod och hans
uppfinningsförmåga att tryta.
En som emellertid också ledsnade var konungen. Han lät sin
finansminister genom Schröderheim veta, hur missnöjd Hans
Maj:t var med honom både som ämbetsman och människa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
