Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mörknar - Den svåra hungersnöden 1783—1784
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådana snömassor på vägarna, att det var nästan omöjligt
att komma fram med häst och åkdon. Havet var isbelagt
till långt fram i maj, och insjöarna ända in i juni. Allt detta
hämmade den spannmålsutdelning, som regeringen satt i
gång, och ingen säd kunde komma in från utlandet.
Mångenstädes sökte människorna uppehålla livet med bröd av bark
och halm, ben och agnar. Folk måste tillgripa halmtaken
på sina stugor som föda åt sig och sina kreatur. Men när de
voro slut, hade de arma djuren ingenting att äta, och
förgäves spejade man efter ett grönt strå på marken. En
samtida beskriver tillståndet sålunda: »Hela landsorter blevo
alldeles utmärglade. Hela hopar av människohamnar funnos
känslolösa för allt annat än vad som kunde tjäna till föda.
Huru många nödgades icke att med onaturlig spis uppehålla
sina usla liv! Huru stort var icke det antal, som måste
utgjuta tårar och suckar i sina taklösa kojor, där ända till den
halvruttnade halmen åtgått till delning emellan dem och
kreaturen, vilka lika med deras ägare icke förmådde bära
sina egna kroppar!»
I gripande verser har Bengt Lidner i sin dikt »Året 1783»
skildrat de arma människornas lidanden:
»Se, hur i hungerns fjät den bleka döden bävar!
Se, i en svartnad grop, hur ögat sjunket står!
Se, på den svultna kind en långsamt pressad tår!
Vart för min känsla mig? Ack! jag en koja hinner
och strax ett utsträckt lik vid fallna porten finner.
Förtvivlans suckar blott, ej tårar gjutas här:
den ännu gråta kan ej rätt olycklig är.
Håll, ömkansvärda mor ... Naturen sig förskräcker,
då barnet i ditt sköt de matta armar sträcker.
Bröd!... vilket fasligt ljud! ack! kväv ditt modersbröst!
Bröd!... Gud! med denna blick! Bröd ... Gud! med denna röst!
Nej! nej! hon blott en suck, som allt åt Skaparn säger,
ett famntag för sitt barn, för sig en avgrund äger.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
