Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mörknar - Riksdag i missnöjets tecken och vad den drog med sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig. Den opposition, som kom från honom och hans
meningsfränder, var förvisso välbehövlig såsom ett värn för den fria
författningen och en kamp för att utveckla den i konstitutionell
riktning. Deras syfte var att göra slut på det kungliga
godtycket och de oansvariga gunstlingarnes inflytande, på den
lättsinniga krigspolitiken och vanstyrelsen i övrigt. Men det
fanns naturligtvis också bland oppositionen många, som
ingalunda besjälades av några ideella motiv utan voro ledda av
egoistiska intressen och personligt hat till konungen. Bland
dem var Pechlin den främste. Till honom sällade sig andra
partiveteraner från frihetstidens dagar, vilka av olika skäl,
egoistiska eller ideella eller bäggedera, ville återinföra
frihetstidens statsskick.
På riddarhuset var konungens parti alldeles underlägset.
Hans hovmän och gunstlingar voro där utan inflytande.
Toll, som skulle vara hovpartiets ledare, var illa omtyckt
av sina ståndsbröder och mottogs, första gången han
uppträdde, med ett ogillande sorl. I prästeståndet hade konungens
sak däremot talangfulla förfäktare bland det högre
prästerskapet, och även inom borgerskapet räknade han flere
anhängare. Bondeståndet hade Toll hoppats på att kunna leda
genom sina båda verktyg, talmannen och sekreteraren. Den
förre, Nils Svensson från Skåne, var en skyddsling till Toll
och enligt motpartiets mening »en utmärkt spitzbov». Men
inte ens det hjälpte. Oppositionen fann villiga öron även
bland bönderna, tack vare brännvinet och nödåren.
Det första yrkande, som oppositionen gick i elden med,
föranleddes av en betänklig oklarhet i en grundlagsfråga.
Denna gällde, hur det skulle gå, när stånden på riksdagen
stannade i olika beslut. Man hade visserligen, som det hette,
gått tillbaka till Gustav II Adolfs statsskick. Men 1617 års
riksdagsförordning gav, som bekant, konungen rätt att i
sådant fall välja det stånds mening, »som bäst var». En dylik
maktbefogenhet var naturligtvis oförenlig med den
gustavianska tidens uppfattning av statsskicket. Ständernas
yrkande gick ut på att tre stånds beslut skulle uttryckligen
erkännas såsom riksdagens utom i bevillningsfrågor, där varje
stånd beslöt för sig, och i privilegiefrågor, vilka fordrade alla
fyra ståndens samtycke. Ifall däremot två stånd stannade
mot två, skulle frågan anses förfallen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
