Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mörknar - Riksdag i missnöjets tecken och vad den drog med sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade folk väl stundom för tillfället avstått, när statens väl
så krävde, men nationen hade aldrig skänkt bort den till
kronan. Anno 1772 hade ständerna överlämnat åt Kungl.
Maj:t att förbjuda brännvinsbränning men icke att inrätta
kronobrännerier. Det var alltså folket självt och icke kronan,
som ägde rätten att bränna brännvin; och konungen hade
begått en olaglighet, då han fråntog sina undersåtar den
rätten. Följaktligen kunde det icke komma i fråga, att detta
folk skulle betala något för att återfå sin rätt. Det av
konungen begärda beloppet borde därför ej beviljas under
annan form än som en vanlig bevillning till statsverkets
hjälp. Det borde alltså icke ges för all framtid utan endast
för vissa år.
Strax efter Frietzckys tal framställde lantmarskalken
proposition på bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Svaret blev
ett nästan enhälligt nej.
Frietzckys diktamen verkade »som en larmtrumma»,
särskilt på bondeståndet. Det trycktes i flere upplagor och lästes
begärligt på bondeklubbarna. Bönderna ville nog i allmänhet
ha brännvinsbränningen frigiven lika gärna, som de ville leva;
men när de skulle rösta om konungens förslag, hörde man
genljud av Frietzckys tal från alla hörn av salen. Deras beslut
blev dock icke rent avslag på konungens proposition utan
ett anbud om en bevillning på åtta år, i enlighet med vad
prästerna förut uttalat sig för. Böndernas innersta hopp var,
att konungen skulle ge med sig och godtaga de bägge ståndens
anbud. Men för sin värdighets skull kunde han omöjligen
ändra på det krav, han med sådan bestämdhet framställt;
och så fick frågan förfalla. Det var en ny motgång för
konungen — men en ändå bittrare missräkning för bönderna.
På midsommaraftonen avslutades den märkliga riksdagen,
efter endast sju veckors samvaro. Konungens avskedsord
voro till sin innebörd ett strafftal. Han talade om »farhågor,
ogrundade till deras natur, oförtjänte för den som givit
Sveriges folk friheten», farhågor som hotat störa den endräkt,
konungen nu »i fjorton år med så mycken möda, så stor
försakelse av allt eget missnöje sökt bibehålla». Men han sade
sig anse dem endast »som moln, vilka uppkomma efter ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
