Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krig med Ryssland och Danmark 1788—1790 - Danmarks angrepp 1788 och den stora folkväpningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
singarne »missunnade dalkarlarne den hedern att ensamma
våga allt för sin konung», skrev Armfelt. Där liksom i
Gästrikland, Jämtland och Härjedalen blev det allmän folkväpning,
och de norrländska städerna tävlade med varandra i att
vidtaga försvarsåtgärder. Kustbefolkningen i Skåne var också
med, och i Småland, Västergötland och Halland ville allmogen
gå man ur huse. Landshövdingarne hade bara svårt att ordna
folkrörelsen och »hindra hopen att mangrant och utan ordning
begiva sig åstad». Till alla rikets landskap spred sig
försvarsrörelsen. I Bohuslän »förbannade allmogen landshövdingen,
som ej uppbådat lantvärn som i andra provinser».
I »Allmänna tidningar» för den 17 november 1788 läses
följande notis från Skara: »Här vid Gymnasium hafva, i
anseende til Krigsrörelsen så nära i Granskapet och Tropparnes
stundom, dels Genomtåg, dels Inquartering, Föreläsningarna
för Höstterminen måst upphöra och en del af de publique
Husen nytjas til Magaziner. Både Stad och Landsort äro af
hjärtat konungen tilgifne; och hvad Wenern beträffar, så
hålles den ren af en duktig Amiralitets-officerare och 2:ne
bevärade små Fregatter.»
Det blev en folkrörelse, vartill man ej sett maken sedan
Magnus Stenbocks dagar. Det var svenska folkets svar på
officerarnes landsförräderi. Många adelsmän, särskilt
hemkomna officerare, sågo snett på folkrörelsen, ja hotade
deltagarne med straff. Men det blott ökade allmogens
förbittring mot dem och deras stånd. I Stockholm utspriddes de
vildaste rykten om konungens planer. Det berättades och
troddes, att han ämnade komma tillbaka i spetsen för
dalkarlarne för att krossa oppositionen och — tillfogade hans
fiender — plundra banken.
Från Karlstad skyndade konungen emellertid vidare till
Göteborg, som hotades av en dansk-norsk här på omkring
10,000 man, vilka ryckt in från Norge under befäl av prins
Karl av Hessen, en svåger till både den svenske och den
danske konungen.
Man vore nästan frestad att gissa, att oppositionen sökte
misstänkliggöra Gustav för att stå i hemlig förbindelse med
den fientlige överbefälhavaren, liksom det förut påstods att
han gjort med Anjalacheferna. Och verkligen — det är inget
skämt: det fanns de, som bestämt påstodo, att Gustav givit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
