Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Gustav IV Adolfs förmyndare
- Gustavianerna störtas. Men kungamördarne slippa lindrigt undan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ömhetsbetygelser och de mest smickrande och rörande yttranden»,
berättar Armfelt. »Men», tillägger han, »jag lät icke lura mig.»
Gustav III:s tid hade varit snillets. Nu var det småsinnet
och dumheten, humbugen och all möjlig tarvlighet, som yvdes
och pöste och gjorde sig bred. I hertigens närmaste
omgivning fanns ej en enda man med verkligt gott huvud. Män
sådana som Reuterholm, rikskanslern Fredrik Sparre[1] och
Reuterholms kreatur justitiekanslern Lode vore de, som
angåvo tonen.
*
I strid mot gustavianernas yrkanden blevo också
kungamördarne lindrigt straffade. Reuterholm diktade ihop ett långt
och vackert tal, som hertigen fick hålla i konseljen. Det
innehöll, att enligt en önskan, som den avlidne konungen
uttalat på dödsbädden, borde endast Anckarströms huvud falla
och alla de övriga, som voro invecklade i mordgärningen,
benådas till livet. Därefter förkunnade hertigen, att han
»vid sin broderliga kärlek och furstliga ära tillsvurit» den
döende att villfara denna »hans sista bön, vilken», enligt
Karls ord, »satte Gustav III:s ädelmod och hjärta i den
vackraste dag och bättre än Svensksunds seger förevigade Dess
minne»!
Armfelt, som nästan oavbrutet vistats vid Gustavs
dödsbädd, kände bättre än någon annan till, hur sanningslöst
detta prunkande vältalighetsblomster var, och gustavianerna
upprördes i sitt innersta.
Välgörande verkade däremot onekligen Karls ingripande
mot Liljensparres häktningsraseri. Polismästaren spanade
med sådan iver efter medbrottslingar till kungamördarne,
att slutligen nästan alla, som haft någon som helst beröring
med de brottsliga eller fällt något oförsiktigt yttrande, sattes
inom lås och bom. Hertigen måste därför tillhålla den nitiske
spårhunden att gå fram med större varsamhet och befallde
honom att frigiva dem, som voro minst komprometterade.
Karl förklarade rent ut för Adlerbeth: »Jag klipper av hela
härvan, ty den är så lång och trasslig, att man inte kan veta,
[1] Se sid. 531.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:36 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/7/0495.html
