Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolfs förmyndare - Sparsamhet samt frisinne i brokig växling med skuggrädsla och småsinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man kan riktigt se, hur anno 1794 de svenska herrar måtte
ha svällt av lycka, de utvalda, som det blivit beskärt att få
dricka kaffe i den fina klubben, medan nästan alla deras
bekanta fingo vara utan. Man tycker sig än i dag höra, hur
de skroderade med sina märkliga upplevelser. Men deras
oförmåga att bära sin stora lycka hämnade sig på hela
klubben, ity att Reuterholm genom Lode och polismästaren
förbjöd klubbens källarmästare att servera kaffe.
En mera sansad överhet än den Reuterholmska skulle
naturligtvis ha kunnat ordna saken i tysthet genom en
vänlig påstötning till de främmande ministrarne att anmoda
klubbens svenska medlemmar att låta bli kaffet. Men det var
Reuterholm icke blott för nitisk utan också alldeles för
högdragen till. Diplomaterna funno emellertid hans order
förolämpande och stridande mot deras privilegier, vilka befriade
dem från alla de pålagor och restriktioner, som gällde
undersåtar i det land, där de vistades. Den som tog ledningen i
deras strid mot svenska regeringen var engelske ministern,
lord Spencer, en hetlevrad och mycket självsäker pojke på
ett par och tjugu år, som kommit till Sverige med en
förutfattad aversion mot dess regering och redan från början
anslagit en nonchalant ton. Nu uppsatte han tillsammans med
ett par andra minstrar en protestnot, som undertecknades
av alla de främmande sändebuden utom den gamle sjuklige
holländske ministern, som dragit sig ifrån allt klubbliv och
slik fåfänglighet. I detta diplomatiska aktstycke fick svenska
regeringen svar på tal och det i en ton, som vederbörande
säkerligen icke skulle vågat ta sig, ifall det gällt en stormakt.
Det var icke att undra på, att svenska regeringen dels
förbjöd alla svenskar att hädanefter besöka klubben, dels
genom sina sändebud vid främmande hov beklagade sig över
vederbörande diplomaters uppträdande. Då blev dessas
ton genast hövligare.
Vad Spencer och hans närmaste medhjälpare beträffar,
gick svenska regeringen ett steg längre och begärde deras
återkallande. Och som ministrarne i fråga själva anhöllo
därom, så gick det efter önskan. Exemplet följdes emellertid
av den ene diplomaten efter den andre, och till slut kunde
Spencer belåtet konstatera, att holländske ministern, »vars
ålderskrämpor och fattigdom göra det omöjligt för honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
