Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolfs förmyndare - En utrikespolitik, rik på förödmjukelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådana förhållanden kunde ingen vidare utbetalning av
subsidier komma i fråga.
Nu var det slut med Reuterholms morskhet mot »käringen».
Han försäkrade henne, att det där med konungens giftermål
aldrig skulle bli något av, och i stället tog man återigen upp
underhandlingarna om äktenskap mellan Gustav Adolf och
Alexandra.
Men nu var Katarina inte så lätt att blidka som förra
gången. Hon höll sig mycket stram och lät förstå, att hon
uppfattade uppskovet med den mecklenburgska förlovningen
som ett »aprilskämt». Något giftermål mellan svenske
konungen och hennes sondotter kunde inte komma i fråga,
menade hon, eftersom månggifte ej vore tillåtet i Sverige.
Men hur det nu var, så blev den mäktiga kejsarinnans
ton småningom fogligare. Hennes tvivel på svenska
regeringens uppriktighet tog sig dock uttryck i att att hon satte
som villkor för en försoning, att Gustav Adolf och hertig
Karl skulle själva komma till Petersburg och avsluta
underhandlingarna: alltså en formlig vallfärd för att vinna
förlåtelse! Det var dock för starkt för de bägge kungliga
personerna. Men på sommaren 1796 sprang den franska
alliansen fullständigt sönder, och då var det ingen svår sak för
Reuterholm att övertyga den lättledde hertigen, att han ej
mer hade något val. Det var följden av hertigens och hans
gunstlings lättsinniga spel med sitt lands välfärd. Och det
var sannerligen mer tur än skicklighet, att följderna därav
ej blevo ännu mera beklagliga. Reuterholm talade
patetiskt om botgörarfärden såsom en god gärning, åsyftande att
förekomma blodsutgjutelse och att »hindra fäderneslandets
olycka och sina förfäders gravar ifrån att brännas och
vanäras»!
Men nu gällde det att få den unge konungen med på saken.
Gustav Adolf hade ingenting emot att bryta förlovningen
med den mecklenburgska prinsessan, ty hon var —
åtminstone enligt somliga sagesmän — ovanligt ful och såg ut som
»en påklädd piga». Säkert är, att hon var sned, vilket tycks
ha varit ett familjefel. Hennes farmor var så illa växt, att
hon gick nästan dubbel, och ännu sämre var hennes farfars
syster konstruerad. Hennes far, hertig Fredrik Frans, var
ej heller ägnad att tillvinna sig den unge svenske konungens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
