Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Gustav Adolfs politik blir krigisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av häftiga känslor, vilka kanske lika snart försvinna vid
förändrade omständigheter.»
Vid denna tid förenade sig England med Österrike och
Ryssland till en koalition, som skulle bjuda Napoleon
spetsen. De förbundna voro angelägna om att få även Sverige
med, ty de behövde svenska Pommern såsom utfallsport
mot de franska trupper, som besatt Hannover.
Om det nu hade förelegat något tvång för Gustav Adolf
att lämna sin neutrala position, så var det i sakernas
dåvarande läge givetvis minst riskabelt att sluta sig till
Napoleons fiender, ty Frankrike kunde spärra blott sitt eget och
sina lydstaters område för den svenska handeln, medan
England däremot kunde stoppa nästan all tillförsel till vårt land.
Men något sådant tvång att ge sig in i det farliga äventyret
förelåg icke vid denna tid — hur det kunde bli en annan
gång i framtiden, var en annan fråga, som på den tiden icke
kunde besvaras och därför icke borde få inverka på
avgörandet över Sveriges öde.
En som emellertid med oblida ögon såg Gustav Adolfs
lust att kasta sig i kampen mot Napoleon, var Fredrik
Vilhelm III i Preussen. Han ville själv förbli neutral, hur
mycket koalitionen än ansträngde sig att vinna även honom.
Men ifall Gustav Adolf rustade i Pommern, var det fara värt,
att Napoleon skulle tvinga Sveriges granne Preussen att
uppge sin neutralitet. Fredrik Vilhelm varnade därför
upprepade gånger Gustav Adolf från hans farliga planer och
hotade att i annat fall själv besätta svenska Pommern.
Denna inblandning i Sveriges politik retade Gustav Adolf,
och stämningen mellan de bägge grannfurstarne
förbättrades icke, då svenske konungen på våren 1805 företog sig
den uppseendeväckande åtgärden att återsända Svarta
örnsorden till Preussens konung och förklara honom förlustig
värdigheten av svensk serafimerriddare, därför att han
tilldelat Napoleon samma Svarta örnsdekoration och själv
mottagit hederslegionen. Efter denna skymf var det
naturligtvis slut på all förbindelse mellan hoven i Stockholm och
Berlin.
Så mycket ivrigare pågingo i stället underhandlingarna
i Sverige med de engelska och ryska sändebuden. Gustav
Adolf hade dock ovanligt höga fordringar. Han begärde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
