Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Överste Gustavsson och hans familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ord, en åtbörd att han varit något annat eller mera, än han
nu var.»
En morgon, då Gustav Adolf kom in till Arfwidsson, ville
vår reseskildrare riktigt pröva honom. Han bjöd sin gäst
taga plats i soffan så, att Arfwidsson kunde följa
exkonungens minspel, utan att denne misstänkte något. »Jag hade»,
säger Arfwidsson, »givit mig ut för livländare, emedan man
sagt mig, att mitt uttal av tyskan närmast liknade
Östersjöprovinsernas. — Samtalet fick den vändning, att jag helt
naturligt kunde säga, det jag hade en farbror i Petersburg,
en major som levde på sin pension, ’vilken var större, än
vanligen bestods avskedade lägre militärer, emedan han blivit
illa blesserad i sista kriget mot Gustav Adolf, den där
olycklige kungen av Sverige, som nu lärer bo någonstädes i Schweiz’.
Här fäste jag mina ögon på honom i spegeln, men ingen
rörelse, ingen ringaste förändring i ansiktsdragen förrådde honom.
Han blott teg, och efter en lång paus måste jag på annan
väg söka återknyta det avbrutna samtalet. Han hade
ingenting misstänkt men också ingenting känt vid detta
plötsliga framkallande av en förgången tid, vid ljudet av sitt eget
namn. Så syntes det åtminstone; men var det verkeligen så?
Hade han dödat hos sig all känsla för det förflutna? Var han
i själva verket vad han tycktes vara: en nästan i apati
försjunken människa, eller var även här och alltid hans
orubbliga, uthålliga vilja med i spelet? Jag skulle efter alla yttre
anledningar kunna anse det förra såsom bestämt säkert.»
Dock fanns det en omständighet, som vittnade däremot.
»Förmiddagen lämnade han sällan sitt rum och sysselsatte
sig där nästan uteslutande med läsning av de där
tidningsluntorna, vilka voro det första, som föll mig i ögonen vid
mitt inträde hos honom. Vilka voro väl dessa tidningar?
Politiska dagblad, som skildrade krigshändelserna 1807,
1808 och 1809. De utgjorde hans enda läsning, och det bodde
dock således på djupet i denna efter utseendet fullkomliga
indifferens[1] en känsla just för det, som han visade sig helt och
hållet hava förgätit. Hos denna skenbart apatiska person
var det väl ändock strid ända till sista ögonblicket av hans liv.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
