Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Karl August. Fersenska mordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hålla »rävjakt». »En förfärlig död över giftblandarena skall
bliva nationen en ljuvlig hämnd», hette det.
I egenskap av riksmarskalk skulle Axel von Fersen
deltaga i sorgetåget. Han var rik, förnäm och stolt;
mot honom var det lätt att hetsa folkmassan. Bleve han
oskadliggjord, så vore därmed hela gustavianska partiet
förlamat. — Fersen blev av sina vänner och anhöriga varnad
för att deltaga i liktåget, men medveten som han var om sin
oskuld, lät han ej skrämma sig. När processionen tågade in
i Stockholm, syntes riksmarskalken åkande närmast före
likvagnen i sin täckta galavagn med förgylld grevekrona på
taket. Den tunga vagnen drogs av sex vita hästar med
seldon av purpurröd mundering och förgyllda beslag. »Det
fanns ingenting svart på hela det granna ekipaget, och det
retade folket», berättade sedan ett ögonvittne, ett »barn av
folket», som då var en fjortonårig pojke och gick i skräddarlära.
Redan uppe på Söder började folkmassan skräna och
spotta på Fersens vagn. Snart flyga stenar och andra
kastvapen genom vagnsfönstren. »Fersen såg stolt och förnäm
ut men var blek och drog sig undan, så långt han kunde i
ena vagnshörnet.»
Trupper rida före och efter Fersens vagn, men högste
befälhavaren, generaladjutanten Silfversparre, som själv är en
äkta kruka, har fått order att icke använda våld, och
soldaterna äro utan ammunition. Stenregnet blir allt våldsammare.
Spegelglasen i vagnen krossas. »Ännu en gång såg jag
Fersen», berättar den då fjortonårige sagesmannen. »Han
blödde. Det bleka, blodiga ansiktet tycker jag mig se, var
gång jag tänker på den dagen.» När processionen hunnit till
Munkbron, kastar sig riksmarskalken ur vagnen för att söka
skydd i ett enskilt hus[1]. Men processionen med den sönderslagna
vagnen fortsätter till slottet, som om ingenting hänt!
Emellertid hade Silfversparre blivit tillkallad. Han
anlände nu med en liten skyddsvakt och posterade sig utanför
porten till det hus, dit Fersen tagit sin tillflykt. »Den kloke
generaladjutanten», säger Brelin, »satt stilla på sin häst med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
