Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Ett överraskande tronföljarval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jean Baptiste[1] Bernadotte hade bakom sig en underbar
levnadsbana. Han var född år 1763 i den lilla staden Pau i
Gascogne, vid Pyrenéernas fot. Vid 17 års ålder förlorade
han sin far, som var advokat i staden, och familjen råkade i
mindre goda ekonomiska omständigheter. Jean tog då
värvning som soldat, i förhoppning att snart kunna avancera
till officer. Men han hade ej varit i tjänst mer än ett års tid,
då ett kungligt påbud grusade hans förhoppningar. Det
innehöll nämligen, att hädanefter ingen skulle befordras till
officer, som ej ägde minst fyra anor på fädernet. —
Emellertid tjänade han sig småningom upp till underofficer.
Under franska revolutionens orostider visade han ett
sällsynt mod och stor sinnesnärvaro. Tack vare dessa egenskaper
räddade han vid flere tillfällen oskyldiga människor från
att bli dödade av upphetsade folkmassor.
Revolutionen bröt emellertid ned alla gamla ståndsskrankor,
och år 1792 blev Bernadotte äntligen officer. Sedan bar
det uppåt med en rasande fart: på mindre än tre år
avancerade underlöjtnanten till divisionsgeneral. Hans förmåga
att leda sina soldater var rent av underbar. Den framträder
i en sådan bild som denna från en strid 1793, då Bernadotte
var kapten. Han hör, berättar han i ett brev till sin bror,
från täten ett allmänt rop: »Allt är förlorat! Rädde sig den
som kan!» Ryttare och artillerister fly och hålla på att bringa
hela slaglinjen i oordning. Avdelningarna blandas om varandra
i sådan villervalla, att de beskjuta varandra inbördes. Då
skyndar Bernadotte in bland de oordnade massorna. »Jag
ropar, jag bannar, jag bönfaller, jag befaller — förvirringen
är sådan, att man icke hör på mig», berättar han. Men till
sist lyckas han dock genom sin vältalighet besvärja den
allmänna paniken, och soldaterna bedja honom föra dem mot
fienden igen. Han får dem ordnade till ny strid, återkallar
artilleristerna till deras poster och sätter ut vakter med
befallning att skjuta på förställarkuskarne, i händelse de göra
min av att fly.
Betecknande för Bernadottes egenskaper som befälhavare
är följande scen från en strid, där han förde befäl som
överste. Hans trupp blev genombruten och vek tillbaka. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
