Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Karl Johan medverkar till att störta Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom. Den arme mannen hade (troligen ännu till häst) fått
båda låren avskjutna över knäen av samma kula, som genomborrat
hans häst. Före eller efter fallet hade han fått ett
sabelhugg i högra armen, så att den låg stum och gagnlös
med sabel-port-d’épéen om armleden och sabeln blodig. —
Många hugg i huvudet, varav ett över det ena ögat, så att
ögonbrynen och ögonlocket övertäckte det ena ögat. Det
vänstra skådade orörligt men vilt och stirrande kring sig. —
Håret låg som en blodig deg kring huvud och tinningar. —
Munnen framsköt en rödstrimmg fradga och ropade vilt:
’Herr Jes — Christ — Gott’ etc. Vänstra armen var oskadd
och gjorde en rörelse, då jag och en kamrat kommo dit. Han
fixerade mig och sade — mellan de vanliga ropen —: ’Durst,
Durst.[1]’ Jag med min vinbutelj föll i ögonblicket på knä och
göt vin i munnen. Han sväljde med vild begärelse, omfattade
därefter med lika vildhet min högra armled och förde min
hand till sina blodiga läppar och ville kyssa. Gud bevare mig
att någonsin få se en så olycklig utan att kunna som nu giva
någon lindring! Han dog inom några minuter.
Även var ömkeligt att se så många stackars hästar illa
blesserade, somlige stående på tre ben i djupa hålor, som de
upptrampat och gnavande jord kring sig. Vi började skjuta
sådana arma djur men blevo förbjudne detta göra med erinran,
att anmunition finge ej förspillas.
Under natten läto jag och Tribler[2] piska några preussiska
soldathustrur, som likt djävlar smögo bland de olyckliga
och plundrade de ännu levande utan ringaste barmhärtighet.»
De råa kosackerna — »allt avskraps avskrap», såsom en
annan svensk officer benämner dem — behövde också hållas
efter. En gång fick Barnekow efter en strid se en sårad fransman
ligga i skogen och »vrida sig som en mask. En kosack
hade klätt av honom och roade sig att, sittande på sin häst,
med sin pik giva honom flera små lindriga blessyrer och
tycktes glädas av att se denna stackaren pinas. En av mina
underofficerare hastade dit för att frälsa honom, men herr
kosacken hade ej lust att invänta hans ankomst. Jag såg
kosackerna den dagen sticka flere blesserade, som lågo på
marken.» Det tycktes ligga i dessa halvvilda rövares natur att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
