Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Karl Johan medverkar till att störta Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
led under denna väntan svår manspillan. Men »av alla
svenska trupper, som i bataljen togo del, tilltygades
artilleriet värst. Största delen av servisen till de två oss
åtföljande kanonerna stupade eller blesserades. Flera
artilleristabsofficerare fingo med sitt blod plikta för
tjänstenitet under stormningen. Rätteligen hade de kunnat vara
därifrån, ty deras plats var för ingen del vid dessa två
kanoner; men man var i svenska armén så nyfiken att också en
gång få komma i allvarlig strid, att man begagnade alla
tillfällen för att avlägga tapperhetsprov. — Vid återkomsten
till svenska arméns bivuak om aftonen sågos kanoner släpas
av blott trenne hästar — de andra tre voro skjutna — och av
manskapet var minsta delen oskadad. General Cardell själv,
känd för sin djärvhet och oförskräckthet, hade väl
personligen undsluppit, ehuru hans tjocka figur bort vara en
makalös skottavla. Kulorna hade emellertid varit honom ganska
nära: hans tobakspung t. ex., som hängde vid en rockknapp,
genomborrades av en muskötkula, så att tobaken rann
därutur.»
Förfärligt var slagfältet efter den stora folkslaktningen
»med stympade lik, ännu kvidande sårade, dödsskjutne
hästar eller sådana stående på tre ben, splittrade lavetter
och blod — blod, varthän blicken vände sig. Det led mot
kvällen. Skymningen lade sig allt mer och mer över de
hemska föremålen, vilka spöklikt omgåvo oss» — det är von
Kræmer, som tecknar denna ohyggliga nattstämning. Och
Siösteen återger sina intryck av vad han såg efter slutad kamp
sålunda: »Vi gingo ut på fälten och betraktade
mänsklighetens elände. Jag vet knappast vad som påkallade högsta
medlidande, antingen de med döden kämpande människor
eller hästarne. Människorna hade åtminstone i allmänhet vård,
och den som ägde en droppe vin, brännvin eller vatten,
hastade opåmind att läska en döende stridsbroder. Är
oförsonlighet din matk[1], så gack på dessa fält, betrakta där de
fallnas, de dödas anleten, deras utsträckta eller hopknäppta
händer — och du skall se dem vända mot samma förbarmande
himmel. Du skall där se vän och fiende lika darrande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
