Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Karl Johan medverkar till att störta Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beklagansvärda, stympade och sargade kräla sig till varandra
för att under en enda liten grå kappa njuta den värme, de
flyende livsandarna behöva. Ve den olycklige, som frisk och
sund icke här glömmer sitt eget lilla jag, sin bekvämlighet
och vars oförsonlighet eller fördom mot nästan icke
bortsmälter som snö för vårsol!»
När det stora slaget var utkämpat, red Karl Johan med svit
in i Leipzig. »Sällan, om någonsin», skriver Skjöldebrand,
»har en rysligare syn på jorden förefallit än den, som nu låg
för våra ögon. På den stora gatan, från den ena ändan av
staden till den andra, lågo döda och sårade så tätt, att rum ej
gavs för hästfötterna emellan dem, och på sina ställen låg
mer än ett varv. Allt låg i en mölja av tjockt ler, svart i
sig själv men merendels rött av blod. De sårade, som
kunnat det, hade släpat sig till husen å ömse sidor, men mången
ännu levande låg bland de döda. Hästarna kunde med möda
förmås att trampa på kropparna. De fnöso i början och
tycktes rysa men måste tvingas fram, och sedan gick det för sig,
men de voro ofta på vägen att stupa.»
»Staden Leipzig, som varit en av de rikaste och mest
florerande i Tyskland, vars promenader, trädgårdar och
palatser sågos med beundran av främlingar, och som på en mil
omgavs av de grannaste landställen, berömda för smak och
elegans — vad hade den nu övrigt av all denna härlighet?
Jo, elände, stank, vämjelse, ruiner av de granna husen och
kolbrända träd, som i sista stund tjänat till näring för
bivuakeldarna! Allt var förstört, allt uppbränt!» skriver
Ljunggren. »Jag såg fasansfulla scener under 1808 års krig i
Finland; men vad här dagligen företeddes framför mina fönster,
mitt i en stor stad, hade jag ej ens kunnat ana som
möjligt!»
»Kyrkorna voro överfulla av sårade, läkarne ivrigt
sysselsatta att förbinda och avsåga armar och ben», berättar von
Kraemer. »I stora vagnar kastades nakna lik. I de flesta hus
voro fönstren sönderskjutna. Men redan påföljande dag
minskades till en stor del oredan på gatorna.
Handelsbodarna öppnades, de skrämda inbyggarne framkommo ur sina
gömställen, allt antog ett gästvänligt utseende, borden
dukades, vinkällarna öppnades, pianon slogos upp, och utanför
mången skönhets fönster ljödo i den sena kvällen serenader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
