Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - En kvick men oförskämd oppositionsskribent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fasta på hennes ord och ger sig av till månen. Nattkvarter på
den långa färden ämnar han ta »i de luftslott, som svenska
nationen byggde vid tronföljarevalet i Örebro». Sedan får
han emellertid veta, att de allesammans ramlat. Icke förty
tar han sig fram till månen.
»Nu inser läsaren utan svårighet, att icke blott månen
skiner för jorden, utan även jorden för månen. Dessa bägge
världskroppar, intagna av ömsesidig aktning, vända inbördes
sina blankaste sidor emot varandra. Därav uppkommer
månsken på jorden och jordsken på månen. Då jag anlände dit,
var där jordsken.»
Framkommen börjar vår unge man flanera omkring för
att »träffa någon månmänniska, någon selenit[1] — för att tala
lärdare». Och i en lummig park finner han även här ett
förälskat par. »’Ack, min älskade!’ sade ynglingen, medan han
med ena handen fattade flickans liv och med den andra
pekade på jorden, ’däruppe skola vi en gång bli lyckliga; där
finnas endast frid, kärlek och salighet.’
’Jo f—n ock!’ sade jag och steg närmare.
Vid ljudet av dessa ord slet sig flickan från sin älskare och
flydde som en skrämd hind. Men ynglingen vände sig om
och gick emot mig.»
Månynglingen får nu veta, att den nykomne är en son av
jorden, som anlänt för att söka sig en god tjänst, ty på jorden
står det allt för illa till. Seleniten gläder honom med att
flere ämbeten äro lediga, och med ett ironiskt leende kring
läpparna yttrar han, att vår yngling torde vara ganska
kompetent. Det gör ingenting, att han icke är av hög börd, ej
heller rik. Lärdom och dygd behövas heller inte. »’Nå, vad
behövs då?’ frågade jag ivrigt. ’Att vara ett fä’, svarade
seleniten med eftertryck.»
Seleniten utreder närmare, vad han menar därmed,
nämligen »rätt och slätt en människa, som varken kan vilja eller
tänka på egen hand. Regenterna i månen hava i alla tider
satt stort värde på fän, och vid besättandet av lediga tjänster
alltid givit dem företrädet. De hava alltid resonerat på
följande sätt. En ämbetsmans tjänst består däruti, att han
verkställer regentens vilja och realiserar regentens tankar. Därav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
