Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Crusenstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I fångenskapen fortsatte Crusenstolpe med liv och lust
sitt författarskap. Bland annat påbörjade han på fästningen
en av sina ryktbara historiska romaner, nämligen»Morianen
eller Holstein-Gottorpska huset i Sverige».
Senare utgav han inom samma litteraturgren »Karl Johan
och svenskarne» och »Huset Tessin under enväldet
och frihetstiden». Liksom i hans »Skildringar ur
det inre av dagens historia» äro i romanerna sanning och
dikt av författaren sammanblandade på ett så lömskt
förvillande sätt, att rent uppdiktade händelser och hätska
insinuationer få utseende av att vara sanning. Träffande har
August Blanche yttrat om detta slags »historiska» författarskap
av en lidelsefull och fantasirik natur: »Det är ej
historia, det är ej roman; det väger mellan båda.»
Crusenstolpes vana att flitigt använda uttrycket »historiskt» för
att bekräfta sanningen av sina lögner — liksom mången
mindre framstående berättare utnyttjar ordet »faktiskt» —
har gjort, att detta ord övergått till ett ironiskt ordstäv,
betecknande motsatsen till vederhäftighet: »Historiskt, sa’
Crusenstolpe.»
Om mannens inre haltlöshet vittnar hans svulstiga stil,
som gör, att hans böcker på nutida läsare verka ohjälpligt
föråldrade utan att skänka något av ålderdomlighetens
charme i gengäld.
Typiska för Crusenstolpes förkonstlade stil äro naturskildringar
sådana som den, i vilken han tecknar Bleking såsom
»den täcka provins, i vars lunder näktergalars smäktande
sång livar den halvdunkla sommarnatten med sina känslors
trånad och hemlighetshöljda nöjens aning». När han beskriver
Haga slott i månsken, är det i fulländad pigromanstil: »Den
vita, italienska byggnaden på den öppna, gröna planen, mellan
lummiga träd och doftande blomsterland, låg där, som en brud
i sitt nattlinne på bröllopsbädden(!) men med rosor och
myrtenkrans kvar i flätorna av sitt hår, medan brytningen av
månljuset mot fönsterrutorna gnistrade som diamanter i
brudens halskedja.» Lika förtjusande är en sådan klangramsa
som denna: »Lätta fläktar — för knappa, för hastigt
övergående att kallas vindar — skalkades med seglens vita barm,
behagsjukt blottad(!) från hundratals grant smyckade slupar,
vilkas brokiga vimplar utbredde sina fladdrande hår(!) för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
