Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Love Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aktningsvärda, det perfekta, det ordentliga befinner sig. Ingen har
plötsligen så alldeles mistat förmågan att dra sina raka streck
som den, vilken förut dragit dem efter linjal men nu i hast
blivit sin linjal berövad.
Huru olika häremot äro ej de övriga, människan åtföljande
djurslag — hästar, hundar, kattor, svin! Vilka förtjänster
de må hava, men för synnerlig ordentlighet i åthävorna kan
man icke berömma dem. Se på hästen — jag talar icke om
de enskilda fall, då han är stadd i djupt bekymmer och nöd
såsom slav under en åkare eller så, men i vanliga och allmänna
förhållanden. Visserligen är en väl inkörd häst högst snäll
och beskedlig för åkdonet, men man ser så väl på halsens
självbehagliga krökningar, på ländens rörelser och i synnerhet
framfötterna, att han en smula skämtar med sitt åliggande.
Kommer han i en backe, då det gäller att dra upp sitt
herrskap, så tar han nog uti duktiga tag, men har han icke därunder
något ridderligt i fasonerna? Är det icke, som satte han sin
point d’honneur[1] uti att komma upp? Får han en pisksläng,
så emottager han den icke som påminnelse om en försummad
plikt utan blir förargad — lättretlig för smärtan och för
skammen. Han tycker mycket om att talas väl vid och få
beröm, blir stolt genom påsatta prydnader, gör mycket för
syns skull och behandlar alla sina göromål, så ofta han kan
få, som nöjen. Hästen är vanligen mycket människoälskande.
Ställer du dig framför honom, så skall du i hans ansikte
ej upptäcka mycken djupsinnighet men en viss förnämhet,
och han ser på dig med uttrycket av en ’bon camerade’[2]:
han vänder sitt vackra huvud åt dig som åt en jämlike och
tycks säga dig, att han har god lust göra dig sällskap genom
livet, med villkor att du vill vara hygglig. — Han lystrar för
de obetydligaste saker och liknar fågeln så mycket ett
fyrfota djur kan. Men aldrig är han rädd på oxens vis. När han
spritter åt sidan, finns hos honom ingen skymt av det
kokvicka. Och när han viker undan, sker det med hållning och
finhet; man ser, att han icke blivit bragt ur fattningen och
ej ur sitt egentliga sätt. Ty för honom var icke det göromål,
han höll på med, själva saken; han har ej nånsin ett värv för
sig, han är hemma i alla slag av linjer, så räta som krokiga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
