Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Love Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och bringas således icke ur sitt väsendes inre ordning, vilka
skutt han än gör.»
Hos oxen finner man aldrig något älskvärt, och slutet på
hans bana blir, att man äter upp honom. Det faller en aldrig
in att klappa oxen på länden eller smeka hans hals, såsom man
gör med hästen. Hästen är människans kamrat och vän,
och därför har människan också försyn för att äta upp honom.
Almquist jämför även »det sprittande och eteriska i en på
avstånd i fria luften hörd gnäggning» med det dova bölet från
en oxe, »vilken med den drygaste myndighet ger sig till känna
så, som om intet annat borde understå sig att kny i hans
närvaro».
Men ej nog med att Almquist i denna märkliga skrift är
folkpsykolog och djurpsykolog — han kan också sägas vara
växtpsykolog. I törnrosbusken ser han en vacker symbol
för nordisk natur: »Nyponbusken förtjänar att närmare ses
— den är för Norden utmärkande. Betrakta dess lilla enkla,
ljusröda blomma, och känn den utomordentligt fina, nästan
svaga lukten, den ädlaste likväl som luften bär! Här är ingen
yppig, rik bladighet, icke den fullsaftiga, högröda, om brånad
påminnande söderländska törnrosen och icke heller här den
starka narkotiska ångan, en syster till ambra, mysk och all
österländsk rökelse. Nyponbusken visar väl under sin korta
blomstringstid ett ganska stort antal av sina små fåbladiga
blommor; den är högvuxen, ehuru spenslig, och taggar har
den fullt ut så många som den syd- och österländska
släktingen. Men den är gestalten av fattigdom, vilt behag och
kyskhet. Den bär på sig uttrycket av hela vår nordiska natur,
samlat i en fantom[1]. Kyskhet och dygd — himmelskt
förstått — är grundfärgen nästan på alla de tavlor, våra
landskaper visa.»
År efter år höll Almquist den läsande allmänheten i
spänning genom det ena bandet »törnrosfantasier» brokigare än
det andra. Det var något underbart eggande med allt vad
den mannen skrev. Just i konsten att väcka läsarens fantasi
utan att fullt mätta den är han en mästare som få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
