Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Erik Gustav Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
generalfälttygmästare. Någon verklig lycka kunde äktenskapet med
den redbare och duktige men sträve mannen icke skänka
henne. Men så blev hon bekant med Geijer under ett besök i
Uppsala hos sin vän överstinnan Malla Silfverstolpe, vars hem
denna tid var medelpunkten för den vittra världen i Uppsala.
Det var två själar, som nu funno varandra. Och knappast
gick en dag, utan att Geijer och hon råkades. De gjorde långa
promenader tillsammans, och hon var en intresserad åhörare
av hans föreläsningar. Själv har Geijer ett årtionde senare
yttrat: »Jag har ej levat ett liv, som liknat dessa månader,
då dagen upptogs av snillrika samtal och natten till större
delen med att skriva föreläsningar, som även hon skulle
höra. Vad har jag ej henne att tacka för! Hon har först
öppnat mitt öga för konstens skönhet, i vars tempel hon själv
är hemmastadd.» Och Amalia von Helvig har å sin sida i en
sonett besjungit Geijers »starka själ och veka hjärta».
Men så kunde det ju ej fortgå, fast Geijer sökte intala sig,
att det här icke var fråga om kärlek utan endast om »vänskap».
Malla Silfverstolpe fann det behövligt att på ett fint sätt
erinra Geijer om hans fästmös existens genom en bukett av rosor
och myrten! Han beslöt också göra slag i saken, när Amalia
von Helvig skulle resa tillbaka till Tyskland, och efter
avskedet med henne for han direkt till sitt bröllop i Värmland, där
hans brud snart gjorde den ödesdigra upptäckt, som hon själv
berättat om. Hon tillägger härvid: »Jag insåg väl, hur rent
och vackert hans och fru Helvigs förhållande till varandra
var, ävensom det naturliga i att sådana personligheter skulle
andligen gå upp i varandra; men det var en hård kamp att
bestå, innan sinnet hann ödmjuka sig till en sann och
nödvändig resignation.» Men även för Amalia von Helvig blev det
en bitter tid, ty hon kunde icke dölja för sig själv, att hennes
känslor för Geijer voro av annat slag än vänskapens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
