Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Erik Gustav Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det var en tid det bodde uti Norden
en storsint ätt, beredd för frid som krig.
Då, ingens slav och ingens herre vorden,
var odalbonde var en man för sig.
— — — — — — — — — — — — —
Till honom ej från vitt avlägsna stränder
med skeppen flöto konstiga behov.
Ej krämarn musten sög utur hans länder,
ej flärdens yppighet hans vinst begrov.
Men åkern plöjde han med egna händer;
hans tillit var hans arm, hans skatt var hov.[1]
— — — — — — — — — — — — —
Om han ej övad var att sirligt tala,
hans handslag gällde mer än ed och skrift.
Han drog ej agg inunder löjen hala:
hans hand bar svärd men ej hans tunga gift.»
»En slav är den, som usla lustar jaga,
om kedjan aldrig skramlat kring hans fot.»
»Vid femton års ålder blev stugan mig trång,
där jag bodde med moder min.
Att vakta på gettren blev dagen mig lång;
jag bytte om håg och sinn’.
Jag drömde, jag tänkte, jag vet icke vad —
jag kunde som förr ej mer vara glad
uti skogen.»
»Med häftigt sinne på fjället jag språng
och såg i det vida hav.
Mig tycktes så ljuvlig böljornas sång,
där de gå i det skummande hav.
De komma från fjärran, fjärran land;
dem hålla ej bojor, de känna ej band
uti havet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
