Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid magisterpromotionen 1802 var den tjuguårige Esaias
Tegnér primus bland de 34, som då fingo lagerkransen.
Glädjen fördystrades dock genom den sorgliga underrättelsen,
att han förlorat sin gode, genomfromme broder Lars Gustav.
Och kort därefter stod han vid sin systers grav.[1] I ett brev
till patron Myhrman utgjuter han sina känslor: »Förlusten
av två syskon inom två månader, föga tillfredsställelse med
det förflutna, missnöje med det närvarande och mörka
utsikter för framtiden, min ojämna hälsa, mitt ännu mera ojämna
lynne och vissa andra vidrigheter, sensiblare måhända än
alla de förutnämnda, taga lugnet från mitt sinne och göra mig
ännu vid 20 års ålder oftast nedslagen och ledsen vid världen...
Men det är blott svagheten som klagar.»
Men skuggor och dagrar växla i människans liv: på
sommaren blev Esaias Tegnér trolovad med den glada och
intagande Anna Myhrman, som då fyllt sjutton år. Länge
hade han slitits mellan hopp och ängslan, innan han
äntligen vågade sig fram med vad han hade på hjärtat.
Men nog var han en rätt egendomlig fästman — det kan
man förstå av vad Geijer berättar om sitt sammanträffande
med honom på Rämen sommaren 1804, då Geijer gjorde en
jaktutfärd dit. »Mitt i detta ystra liv», säger han, »gick ensam
en tyst främling. Man kunde kalla honom den frånvarande
gästen ibland de många närvarande. Han var smärt och
spenslig, med ljust, lockigt hår och blåa, särdeles klara ögon.
Men dessa ögon tycktes ej se något framför sig, och deras
ägare vankade omkring liksom i en halv dröm. Blott om hans
uppmärksamhet väcktes på något, strålade dessa ögon med
ett eget skalkaktigt ljus, vanligen åtföljt av ett blixtrande
infall och ett godmodigt småleende. — Han tog föga del så väl
i välfägnaden som i de stojande nöjena. Hans tider voro ej
husets tider, vilka voro mycket bestämda. Man saknade
honom vid kaffe-, vid frukost-, ofta nog vid middagsbordet.
Hans vägar tycktes ej vara andra människors barns.»
På vandringen hem fick Geijer emellertid sällskap med
den unge drömmaren. »Huru vi kommo till tals med varandra,
minnes jag ej», säger han, »men väl att vi snart befunno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
