Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En septemberdag 1799 komma två bergslagskärror,
fullpackade med koffertar och matkistor, körande genom Norra
tullen i Lund. Fyra ynglingar äro också instuvade på lassen.
Det är tre bröder Myhrman och deras informator. Tack vare
Myhrmans och Brantings hjälp får även han fortsätta sina
studier. Här mötes han av sin näst äldste bror, den sprittande
glade och kvicke Elof, som är docent i estetik. Själv gör sig
Esaias snart känd för en underbart rik begåvning och en flit,
som tycks vara outtröttlig. Ända till 18, 20 timmar om dygnet
sitter han över sina böcker. Men följden blir också, att han
verkar bortkommen utanför studiekammaren. »Han hör»,
säger Levertin, »till dessa förlästa och folkskygga enslingar,
som gå sina ensamma vägar, även ute i dagen med en reflex
av en försenad nattlampas studieljus över sitt ansikte, sedda
över axeln av studenter, som äro med’i livet’ — och avundade
på samma gång i en misstanke om att dessa enstöringars inre
liv kanske ändock kan vara rikare och eldfullare än de lustiga
sångernas och de glada kroggästernas.»
När han på sommaren 1800 kommer till Yxkullsund i
Småland som informator åt baron Leijonhufvuds två söner,
gör den äldre av dem[1] den iakttagelsen om »den långbente,
skranglige studiosus Tegnér», att han »verkligen var, efter
ordets omfattande mening, tafatt, tyst, sluten inom sin magra
personlighet, av obetydligt yttre och aviga manér».
Ingenting kom en att i honom ana den framtida storheten.
Men vad hade Tegnér då för uppfattning av sin nya
kondition? Jo han fann »stället förnämt och mycket trist»,
anförtror han i ett brev patron Myhrman och tillägger: »Jag finner
rätt lustigt att beskåda mitt herrskaps stolthet över de
århundraden, som förflutit sen den tid, då staten njutit gagn
av deras förfäder.» Och till en förtrogen vän skriver han:
»Det tvång, vari jag är, är odrägeligt. Också melankoliserar
jag behörigen. Jag har härtill även så många andra orsaker.
Mitt humör och med det min hälsa försämras dageligen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
