Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En av de gamla karoliner
jag kände i min barndoms dar.
På jorden stod han ännu kvar,
ett segertecken i ruiner.
Från hundraårig hjässa sken
allt silver, som den gamle hade,
och ärren på hans panna sade,
vad runor på en bautasten.
Väl var han fattig, men förtrogen
med nöden, lekte han med den;
som förr i fält han levde än
och bodde i ett torp i skogen.
Dock ägde han klenoder två;
mot dem han ansåg världen ringa:
sin bibel och sin gamla klinga
med Karl den tolftes namn uppå.
— — — — — — — — — —
O! när han talte om en fara
för kungen, för hans gossar blå,
hur högt han bar sitt huvud då,
hur tindrade hans ögon klara,
och kraftigt som ett svärdshugg klang
vart ord, som från hans läppar sprang.
Så satt han ofta långt på natten
och talte om den forna tid,
och var gång Karl blev nämnd därvid,
han lyfte på den slitna hatten.
Förundrad stod jag vid hans knän —
ty längre opp jag då ej räckte —,
och bilden av hans hjältesläkte,
den har jag från min barndom hän.
Den store kungen låg i Bender.
Förödda voro re’n hans länder,
belett hans namn, nyss ärorikt.
Hans folk, en sårad kämpe likt,
som re’n av döden känner kölden,
stod, fäktande på knä, bak skölden,
och intet hopp om räddning fanns
i något annat bröst än hans.»
»Far hän, med Gudi, än i kväll
och hälsa till de gamla fjäll!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
