Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»De sovo aldrig uti säng,
men på sin kappa, bredd på jorden,
bland storm och drivor ifrån Norden
så lugnt som på en blomsteräng.
En hästsko kramade de samman,
och aldrig såg du dem kring flamman,
som sprakar ifrån spiselns häll;
de eldade med kulor gärna,
så röda som när dagens stjärna
går ner i blod en vinterkväll.
Det var en lag i stridens våda,
att en fick vika först för sju,
med bröstet vänt mot dem ännu,
ty ryggen skulle ingen skåda.
Och slutligt var det ock ett bud
helt svårt, det svåraste kanhända:
till ingen mö de fingo vända
sin håg, förr’n Karl tog själv en brud.
Hur himmelsblått två ögon lyste,
hur rosenrött två läppar myste,
hur barmens svanor summo på
sin insjö, likaledes två,
de måste blunda — eller springa:
de voro vigde vid sin klinga.
Ung Axel sadlar gångarn glatt
och rider genom dag och natt.»
»Främst på en tigerfläckig fåle,
med riddräkt grön, med rosenkind,
framsusar som en virvelvind
en sköldmö, skön som dagens stråle.
Förfärad rövarhopen flyr.»
»Växt var hon som en oread,
och gången dansande och glad.
Och höga gingo barmens vågor,
av ungdomen och hälsan hävd:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
